Hjalmar Bergman (1883-1931)

HJALMAR BERGMAN (1883–1931) kom att i sitt rika författarskap kastas mellan viljan till experiment och nödtvånget att finna en uppskattande publik. Hans många skildringar från den fiktiva staden Wadköping, som i den verkliga geografin säkerligen ligger i närheten av hans hemstad Örebro, har renderat honom epitetet provinsialist. Han skrev även flera verk som utspelar sig i italienska miljöer, bland dem romanen Savonarola (1909) och novellsamlingen Amourer (1910). Bergman hade tidigt i livet besökt Italien och var bosatt i Rom åren 1909–1911. I hans författarskap ljuder till dels en deterministisk livssyn där marionetten är ett återkommande motiv. Draget förstärks av berättartekniken där människans inre ofta beskrivs genom hennes yttre; i mimik, rörelser, gester. Bergmans berättande var sceniskt, dramatiskt i en för tiden modern romanform som läsare och kritiker stod främmande inför. Den sedermera så populära romanen Hans nåds testamente (1910) mötte föga förståelse då den kom ut. Samtidens store kritiker Fredrik Böök anklagade Bergman för att, genom ”omvägar, avvägar och bisarrerier”, krångla till det som kunde uttryckas enkelt. Samma öde mötte Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912), som har kallats Sveriges första kollektivroman. Publik och kritiker fann sig stå utan vägledning av en allvetande berättare och boken led nederlag. Bergman svarade på läsarnas bortvändhet med den mörka En döds memoarer (1918); en roman om, med hans egna ord, ”människans ställning till sina handlingar”. Framgång mötte han först med Markurells i Wadköping (1919) som lästes som ett komiskt mästerverk. Han hade då också blivit känd hos en större publik genom Victor Sjöströms filmatisering av Hans nåds testamente. Bergman kom även att skriva direkt för filmen. Hans Karl XII (1925) är ett monumentalverk i två delar med vännen Gösta Ekman d.ä. i rollen som krigarkonungen. Bergmans sista roman, Clownen Jac (1930), porträtterar en konstnär i upplösning. En biografisk läsning ger vid handen att han här skildrade det maskspel han själv ställvis tvingats ägna sig åt. Hjalmar Bergman uppvisade ett brett register även inom dramatiken, där han skrev såväl mer avancerade, expressionistiska stycken – bland dem Dödens arlekin, Spelhuset och En skugga … som mer traditionella, publikvänliga komedier som Swedenhielms (1923) och Patrasket (1928).