Gustaf Philip Creutz (1731-1785)

GUSTAF PHILIP CREUTZ (1731–85) var under många år verksam i Frankrike, som en Gustaf III särskilt närstående envoyé, sedermera ambassadör. Han gjorde sig även känd som en framträdande kulturpersonlighet och umgicks i alla de mest ryktbara salongerna. Han återvände till Sverige först 1783, två år före sin död. Sina framgångar som diktare nådde han dock under yngre år. Våren 1753 blev han, samman med vännen Gustaf Fredrik Gyllenborg, medlem av den nyinstiftade Tankebyggarorden, som till sina förebilder räknade de franska encyklopedisterna. Creutz och Gyllenborg ingick båda i den inre krets som samlades kring Hedvig Charlotta Nordenflycht. De tre författarna gav ut sina skaldestycken i Tankebyggarordens två serier av publikationer – Våra Försök (3 volymer, 1753, 1754 och 1756) och Witterhetsarbeten (2 volymer, 1759 och 1762). Förebilden var för Creutz den franska preciösa diktningen vars ornamenterade stilmönster i hans alster framför allt bär en förfinad och stämningsfull naturskildring. Med sitt ”Sommarqväde” (1756) inför han landskapsbeskrivningen i den svenska poesin. Begreppen ’natur’ och ’naturlighet’ varieras här på ett konstrikt sätt. Hans mest betydande verk är herdeeposet ”Atis och Camilla” (1761) vars dramatiska form, melodiska vers och elegans i skildringen har hänfört generationer av läsare. Med rokokons lätthet och sirlighet beskriver Creutz en ögonblickets tillfälliga skönhet, ständigt hotad av förgängelsen, och låter de två huvudpersonernas känslor färga stämningen. ”Atis och Camilla” representerar, såväl i form som i motiv, franskklassicismens genombrott i svensk poesi.