Stig Dagerman (1923-1954)

STIG DAGERMAN (1923–1954) skrev, under loppet av endast några få, intensiva år, samman ett av det svenska 40–talets mest tongivande och mångfacetterade författarskap. Debuten kom med romanen Ormen (1945); ett omedelbart och uppmärksammat genombrott. Bokens två delar utspelar sig båda under beredskapstiden och knyts därtill samman av den intensiva gestaltning och diskussion av skuld, ångest och fruktan, som är berättelsernas grundstenar. Utmaningen, för den frihetssökande människan, är, tycks författaren vilja säga, att våga möta sina rädslor och sin skuld, att inte skyla över dessa med förströelser, mystik eller andra distraktioner som vänder blicken bort från livets mörker och vånda. Friheten finns i insikten och bör eftersträvas, oavsett personlig, själslig kostnad. I romanen De dömdas ö (1946) är den rena skräcken historiens brännpunkt. Några människor driver efter ett skeppsbrott i land på en obebodd ö, där de tvingas möta varandra och sig själva i all sin blottade skuld och fasa. Liksom i Ormen blir här medvetenhet vägen till frihet; modet att, som det heter, ”göra ett meningslöst motstånd mot meningslösheten”. Novellsamlingen Nattens lekar (1947) visar på Dagermans breda, litterära register. Här samsas djupt symboliska berättelser med vardagligaste realism. Med inspiration från såväl Kafka som Camus och Pär Lagerkvist skildras en ställvis grym värld där trösten är en bristvara. Samma år utgav Dagerman reportageboken Tysk höst, en samling texter skrivna under en resa, gjord för Expressens räkning, genom det av kriget härjade Tyskland. Dagerman skriver här om det tyska folkets lidande med en för tiden ovanlig medkänsla och vidsyn. I möten med ett antal människoöden problematiseras även författarens roll och möjligheten eller omöjligheten av att i konstnärlig form gestalta det närmast ofattbara armodet. Romanen Bränt barn (1948) är en studie i skuld. Den unge Bengt sörjer sin döda mor och sorgen vänds i hat mot fadern som skaffat älskarinna. Dock hamnar Bengt själv i säng med denna älskarinna och finner att han själv inte kan leva upp till sina egna krav på renhet. Dagerman dramatiserade även berättelsen i pjäsen Ingen går fri (1949). Han skrev flera större, mycket framgångsrika dramatiska verk för scen och radio; här kan nämnas Den dödsdömde (1947), Skuggan av Mart (1948) och Den yttersta dagen (1952). Dagermans sista färdigställda roman blev Bröllopsbesvär (1949). En realistisk landsbygdsskildring, med ett bröllop som samlande medelpunkt för gestalterna, blir en på samma gång tragisk, komisk och grotesk berättelse om nederlag, uppgivelse och försoning. Med osedvanlig skärpa skildrar Dagerman här de åldrande, de ensamma och de utanför samhället stående. Med inflytande från Lars Ahlin lyfts gemenskapen, viljan till förståelse och förmågan till tröst här fram som människans försonande egenskaper. Dagerman var också, under alla år, verksam som kulturskribent, debattör och recensent. Han var också, under några år, kulturredaktör på tidningen Arbetaren. Där skrev han dessutom dagsvers – Dagermans dagsedlar – i aktuella ämnen; antalet kom att uppgå till omkring 1350 stycken. Han skrev även lyrik, vilken under hans livstid publicerades i flera tidningar och tidskrifter. Posthumt utgavs romanfragmentet Tusen år hos Gud (1954), otvivelaktigt Dagermans märkligaste och mest mångbottnade text. Fragmentet är början till en roman om Carl Jonas Love Almqvist. De sidor Dagerman hann skriva talar, starkt och lysande, om avståndet mellan Gud och människan, om Guds sorg inför detta avstånd och om människans oförmåga att handskas med det mirakulösa.