Elmer Diktonius (1896-1961)

Presentationen kan hämtas som epub HÄR

Tom Hedlund

Den finlandssvenska modernismen på 1920-talet hade många olika röster. De unga författarna, varav flertalet var poeter, uppfattades som främmande och avvikande i en för övrigt tämligen solid litterär tradition. Man hade nätt och jämnt hunnit vänja sig vid att dikter kunde se annorlunda ut än de traditionella, dominerade av en någorlunda fast meter och rim, sedan Edith Södergran (1892–1923) med utländska impulser och egen genialitet hade förändrat villkoren för hur poesi kunde skrivas. På sina håll hade hon vid debuten 1916, och även senare, blivit både hånfullt och oförstående bemött, men vid hennes död hade också somliga mer traditionellt sinnade kritiker börjat se med andra ögon på hennes författarskap.

För de poeter som debuterar i början av 1920-talet är Södergran en given vägröjare. En av dem som inspirerades var den hängivne Södergranbeundraren ELMER DIKTONIUS (1896–1961); det för en expressiv poet passande namnet var inte en pseudonym, som någon trodde. Den medelklassfamilj i Helsingfors som han föddes och växte upp i var svenskspråkig, men i tidigare släktled verkar språktillhörigheten ha varierat. Liksom sina två bröder sattes Elmer i finskspråkiga skolor; gymnasiet lämnade han dock utan att avlägga studentexamen. Visserligen var han tvåspråkig, men som författare i huvudsak svenskspråkig.

På moderns sida fanns släktgården Tuomistonoja i Nurmijärvi några mil norr om Helsingfors där Diktonius som barn tillbringade somrarna och som han ofta återkom till som vuxen. Människorna, djuren och landskapet i denna nästan helt finskspråkiga trakt skulle han komma att skildra i både prosa och poesi.

Eleven som hoppade av skolan ville styra sin egen utveckling. I hemmet fanns både musik- och litteraturintresse och det var musiken som till en början lockade mest. Han sökte till och kom in på Musikinstitutet i Helsingfors, men för att klara ekonomin måste han vara uppfinningsrik. Genom en osannolik slump fick han en musikelev, som skulle komma att få stor betydelse för honom och för upptakten till hans författarskap: den revolutionäre socialisten Otto Ville Kuusinen (1881–1964). 1915 inleddes Kuusinens musikstudier med Diktonius som lärare, men mycket snart kom deras möten att röra sig kring litterär estetik – Kuusinen blev inspiratören som bidrog till att forma såväl Diktonius tidiga litterära alster som hans livsåskådning. I företalet till ett omtryck 1946 av de två första böckerna, Min dikt (1921) och Hårda sånger (1922), hyllade Diktonius ”den mångälskade och månghatade signaturen O. V. K. som i det stora hela bestämde min dåtida revolutionära färdriktning: och den ångrar jag aldrig”.

Min dikt innehåller, paradoxalt nog med tanke på titeln, i huvudsak aforismer. Åtminstone en av dessa har blivit allmänt bekant och är väl på väg att få anonym status: ”Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger.” Den mycket ojämna samlingen aforismer svarar mot bokens oväntade titel på det sättet att det mesta handlar om konsten och konstnären. ”En publikframgång beror ofta på en konstnärlig tillbakagång” heter det med det slags syrlighet som ofta kommer till tals i samlingen. Det för Diktonius författarskap så karakteristiska kontrastspelet mellan stort och smått, hårt och mjukt liksom mellan högt och lågt formuleras på olika håll i aforismerna, exempelvis i denna: ”Jag vill flyga högt, över alla stjärnor – men till sist vill jag vila i jorden.”

Kuusinens inflytande över Diktonius tidiga diktning beskrevs mer ingående först i Olof Enckells för all fortsatt forskning i ämnet grundläggande Den unge Diktonius (1948). Än djupare går Thomas Henrikson i sin avhandling Romantik och Marxism. Estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius (1971).

Vid Diktonius debut som författare 1921 – som musiker och modernistisk kompositör hade han redan debuterat – hade mycket hänt sedan han första gången mötte Kuusinen och dennes estetiska idéer. Att Kuusinen under inbördeskriget 1918 var starkt engagerad på den röda sidan, och att Diktonius inte hade några planer på eget aktivt deltagande i den blodiga konflikten, hindrade inte att de två träffades och fortsatte sina estetiska samtal. På sikt skulle Kuusinen lämna Finland och bli marxismens teoretiker och uttolkare i Sovjetunionen hos såväl Lenin som Stalin utan att i detta otrygga sällskap hamna i onåd. Han vilar nu vid Kremlmuren tillsammans med de politiska ledare han tjänat och kanske styrt. En gång hade han pekat ut en diktares riktning.

Min dikt inleds med ett stycke expressiv poesi kallad ”Jaguaren”. Det är en mycket egendomlig jaguar man möter i denna dikt, som är en ofrånkomlig utgångspunkt för varje närmare kontakt med Diktonius författarskap. Den första strofens snabbporträtt, där jaguaren först skymtar genom lövverket och sedan plötsligt tar ett språng ut ur sitt gömsle samtidigt som den kallas ”mitt hjärtas jaguar”, anslår tonen för hela boken. ”Att bita är ett tvång så länge bett ger liv / att riva är en helighet så länge ruttet stinker” förefaller vara märkliga drivkrafter för en jaguar. Men som en vild och våldsam poetisk skapelse av en författare som identifierar sig med dess obönhörliga kraft, fungerar den som en introduktion till de aforismer som den inleder.

Det handlar om en befrielseprocess, där ”livets fulhet” ska ”söndersargas” ”tills skönhet-helhet ur dess mull kan gro”. Den avslutande strofen preciserar:

Vi vill döda de känslolösas skri
de hjärtlösas medlidande
de otrognas religiositet
det starkas maktlöshet
det godas onda svaghet
vi vill föda med att döda
vi vill bereda plats
vi vill engång se
solfläckar dansa.

Att klösa sönder hyckleri och svaghet för att skapa utrymme för liv och äkthet är målet för jaguaren och dess skapare. I diktsamlingen Hårda sånger kommer ”Jaguaren” tillbaka, men nu utvecklad till en svit med fyra avdelningar. Den första avdelningen är nästan identisk med dikten i Min dikt, men de fyra nyskrivna, korta avdelningarna ger ytterligare dimensioner åt detta redan från början mycket speciella rovdjursporträtt.

De andra och tredje avdelningarna tar fram mjuka sidor hos jaguaren. Kampen ger smärta, jaguaren har, med en mycket expressiv formulering, ”fader moder henne ungar”, den känner ”ensamhet förtvivlan”. En kursiverad rad meddelar: ”Jaguaren kan kyssa en blomma.” I den tredje avdelningen slickar en myra den sovande jaguarens klo.

I den sista avdelningen är målet nått: ”Solfläckar dansar!” Här ”slungar sig jaguaren över / granarnas toppar” och gör ”en blixtvolt i luften: / som en pil djupt i jordens bröst.” Allt är förvandlat, ett nytt tillstånd av frihet har uppstått.

I en ibland citerad och refererad passus hävdar Johannes Salminen (i Pelare av eld, 1967), att ”av jaguaren skulle med tiden bli en milt spinnande finländsk bondkatt”. Vad Salminen syftar på är gapet mellan Diktonius tidiga revoltdiktning och den lugnare pulsen i den senare produktionen. De tre nytillkomna avdelningarna i sviten om jaguaren ger dock flera aningar även om det stora kattdjurets milda sidor.

Man kan konstatera att jaguaren inte är något zoologiskt porträtt vare sig när det gäller instinkter och drivkrafter eller livsmiljö. Genom hela diktsviten, liksom när Diktonius låter sin jaguar ta ett sista språng över grantopparna inför förvandlingen till en pil djupt i jordens bröst, är han expressionist. I en uppsats i Finsk Tidskrift (1925) förklarar Diktonius på ett enkelt sätt expressionismens födelse med stöd i franskt måleri: ”Ordet ’expressionism’ kommer från Frankrike, fött därstädes redan i början av detta århundrade, dess fäder antagligen några målare, vilka voro i opposition till impressionismen. Därav den lättfattliga benämningen, impressions = intryck, expressions = uttryck. Vi se redan av detta namn, att tyngdpunkten, vilken impressionisterna placerade utanför sig själv, av vilken de fingo intryck, är hos expressionisterna dragen inom dem; de ’trycka ut’ något, medan impressionisterna läto det rinna i sig.”

Denna pedagogiskt enkla förklaring, avsedd för en läsekrets med svårigheter att ta till sig de unga finlandssvenska författarnas poesi, kan dock ge ett felaktigt intryck av Diktonius som något slags intuitivt styrd expressionist. I själva verket var han från uppväxten och livet igenom en storläsare och bokslukare. Bill Romefors har i sin avhandling Expressionisten Elmer Diktonius (1978) lyft fram impulsgivare som Nietzsche, Whitman och många andra som har haft en grundläggande betydelse för Diktonius produktion under 1920-talet. Diktonius beskrivning av impressionism och expressionism förklarar också varför jaguaren är så föga naturtroget skildrad i sitt sätt att vara: jaguaren är inget zoologiskt porträtt, utan ett uttryck för den revoltkänsla som Diktonius hade inspirerats till av bland andra just Nietzsche.

Man kan också påminna om en av dikterna i Min dikt, där Diktonius översätter van Goghs måleri i ord; dikten börjar: ”Stenar talar, köttet skriker, / lyktstolpar vrider sig av livshunger, / mullen krälar”. Den korta dikten finns infogad i ett prosastycke, eller kanske rättare en prosahymn, i Ringar i stubben (1954), där Jörn Donner har samlat tidigare i bokform opublicerade texter.

”Jaguaren” skrevs i Paris där Diktonius tillbringade en del tid under en nära årslång resa i Europa. Han vistades också i England och de mycket olikartade upplevelserna av svält i London och mötet med havet i storm och stiltje vid Cornwalls klippiga kust ligger bakom ett antal dikter i Hårda sånger. Liksom i ”Jaguaren” kan man här möta både det kraftfullt explosiva och det milt smekande – stormhavet och klippan som kämpar mot varandra kan också bli ”två älskande / i samma säng”.

Efter Hårda sånger återvänder Diktonius till aforismen i samlingen Brödet och elden (1923), där tonen mestadels är lugnare än i Min dikt. I en av aforismerna markerar han en position för egen del som kommer att bli bärande för det fortsatta författarskapet: ”Emellan Darwins felande länk och Nietzsches övermänska finns något jag vill vara: mänska.”

Under 1920-talet tog Diktonius flitigt del i den litterära debatten och han medarbetade i modernisternas två tidskriftsföretag, den tvåspråkiga Ultra (1922) och den svenskspråkiga Quosego (1928–29); den sistnämnda tillkom på initiativ av Diktonius. Kring dessa tidskrifter samlade sig den unga generationen, bland dem Hagar Olsson (1893– 1978), prosaist, dramatiker och Edith Södergrans nära vän. Till själva kärntruppen hörde också den poetiskt radikala Gunnar Björling (1887–1960) och den lågmälda lyrikern och estetiska teoretikern Rabbe Enckell (1903–1974).

Diktonius poängterade gärna att modernismen var en generationsfråga. ”Sällan om nånsin har en hel litterär generation hos oss varit genomsyrad av en så enhetlig strävan mot ett gemensamt mål” skriver han i Arbetarbladet 1928. Men han kunde också inta närmast motsatt ståndpunkt genom att i stället betona modernismen som en del i en sammanhängande utveckling. I ett brev till Olof Enckell 8/3 1928 skriver han: ”Efter Mörne, Gripenberg och Lybeck följer Södergran, Björling och Diktonius så omedelbart, vackert och beskedligt som de kan – vi bildar intet hopp i utvecklingen, men kanske vi skuttar originellare än man förr gjort hos oss.” Omsider skulle han bosätta sig i Grankulla väster om Helsingfors, där Mörne bodde sedan länge, och han skulle utan problem umgås med både denne och andra författare som bodde där.

Poesin i de följande diktsamlingarna och samlingarna med blandad poesi och prosa är brokiga med skiftande tonlägen. Tidigare upplevelser kan på olika sätt aktualiseras på nytt – exempelvis är diktsviten ”London” i Taggiga lågor (1924) en återblick och summering. Minnesbilder av parker och pantkontor, gatuförsäljare och frälsningssoldater smälter samman i en eftertankens syntes, där den brutala realismen har fått ge vika för insikten ”att fula ansikten blir sköna / när man betraktar dem nära”. På ett liknande sätt vänder han tillbaka till upplevelserna i Cornwall i ”Kärleksfantasi till havet” och den gåva han den gången fick: ”den fria fläkten kring min panna”.

Ett särskilt, och alltmer frekvent, stråk i Diktonius produktion är dikterna om barn. Några inkännande barndikter i Taggiga lågor utgör upptakt. Dikterna om barn har en innerlighet som aldrig blir sötaktig.

I inledningen till den blandade prosa- och poesisamlingen Onnela. Finsk idyll (1925) berättar han om landsbygden i Ollila utanför Jyväskylä, där han vistades en tid med sin första hustru. Han gör en återblick på sina intryck från uppväxten och framåt av detta ”tröstlösa, trista, gråa och dock så glimrande miniatyrland uppe i Norden” och berättar om hur han såg sin expressiva symbol i det finländska landskapet: ”i dina kraftfulla granar, de evigt gröna, vintertrotsande, såg jag jaguaren, den spräckliga”. Den måleriska, humoristiska och infallsrika skildringen av människorna, djuren och landskapet är en lämplig början för den som vill möta Diktonius som prosaist. Honoraret för boken plus ett förskott från förlaget gav det unga paret möjlighet till en Parisresa – Diktonius lockades av världsstaden och hans unga hustru skulle där ta sånglektioner.

Parisresan slutade i kaos. Paret Diktonius skilde sig, Diktonius blev ensam kvar i Paris, tidvis sjuk och i stort sett pank, men räddades hem efter ekonomiskt bistånd från kolleger i Finland. Snart efter hemkomsten våren 1927 bosatte han sig tillfälligt i Österbotten, där han snabbt återhämtade sig: en diktsvit med titeln ”Den lustiga våren”, som kom att ingå i diktsamlingen Stenkol samma år, är frodigt livsbejakande.

Som helhet är Stenkol fylld av en energi som ibland återknyter till Hårda sånger. I diktsviten ”Orkester” visar kompositören Diktonius hur musik kan verbaliseras och i en ofta starkt rörelsemättad stil formar han temperamentsfulla naturdikter. I dikten ”Skrattet” ekar ännu ”stjärnskrattet” från den framgångsrika jaguaren i Hårda sånger.

Både i Taggiga lågor och Stenkol har Diktonius lagt in porträttdikter. Under rubriken ”Män” i Taggiga lågor hyllar Diktonius några av sina litterära och musikaliska favoriter. Strindberg blir här både revolternas man och grubblaren över det gudomliga. Nietzsche får naturligtvis sin dikt – ”Sannsagan om mänskoövermänskan: / örnen med jord på vingarna” – men allra märkligast är dikten om Dostojevskij där en rå tillvaro beskrivs i korthuggna rader fram till slutstrofen, som mynnar ut i den porträtterades ”kristusblick” och ”kristustystnad”.

I Stenkol finns en rad mer koncentrerade ”blixtporträtt”, denna gång i bokstavsordning och inte helt enkönad, eftersom Södergran – tilltalad som ”Stjärnfångerska!” – avslutar sviten. Den finske 1800-talsdiktaren Aleksis Kivis livsöde skisseras i några korta rader – Diktonius översatte hans stora roman Sju bröder till svenska. Den tyske poeten Alfred Mombert, som inspirerade den unga Diktonius, får ett expressivt kosmiskt porträtt.

Motiv och upplägg kan upprepas och få nya vinklingar i Diktonius poetiska produktion. Dikter om slitna gruvarbetare och arbetare på isiga plåttak ”som utför sitt vanliga jobb / för en ringa penning” i Taggiga lågor får uppföljare i Stenkol där vi möter ”Tegelbärarna” och, än mer mytifierat, i Stark men mörk (1930) där ”Tidens hjul”, ”Den nye Atlas” och ”Trälens rygg” formulerar ett slags proletärfilosofi. ”Ve dig, du värld, / när trälen rätar ut sin rygg / och vreda händer hans dig undanvräker!” heter det i ”Trälens rygg”. Mer experimentell är Diktonius i ”Maskinsång”, där en omänsklig fabriksmiljö delvis åskådliggörs ordlöst ljudhärmande: ”Orlodoffa doschkoff”. ”Dynamons själ” visar sig i dikten med samma namn vara inte bara ”svirr / svarr” utan också ”tät / stramande / lidelse” och ”glammande / flammande / AMMANDE”.

Stark men mörk, som nog kan kallas Diktonius bästa diktsamling, inleds av en svit havsdikter med titeln ”Åländsk symfoni”. Ännu en gång är det ett stormpanorama som målas upp, fast i blygsammare format än i stormdikterna från Cornwall. Nu handlar det om en ”vildsint fjärd” i Östersjön vid Ålands sydkust, där Diktonius tillbringade flera somrar vid den här tiden. Den flaxande motvindsmåsen kämpar med stormen som hotar att bräcka dess vinge. I slutraderna räddar den sig i ”en saltomortal” – inte olik jaguarens ”blixtvolt” när den tagit språnget över granarna. Men den flaxande måsen är inte, som jaguaren, en expressionistisk symbol, utan en ögonblicksbild fångad i ett närmast impressionistiskt språk.

Sin socialism och vänskapen med Kuusinen till trots anslöt sig Diktonius inte till den röda sidan under inbördeskriget 1918. Det betyder inte att han var oberörd – den blodiga konflikten kastar sina långa skuggor in i hans författarskap genom åren. I dikten ”Hjältegravar” i Stenkol ställer han monumenten över de vita mot de anonyma gravkumlen i skogarna över de röda. Mot praktgravarna och statyerna ”som talar, skriker, prålar: / hjältegravar! hjältegravar!” kontrasterar de namnlösa skogsgravarna: ”Men det viskar, det spelar i skogen, / barkbrödsskogen, timmerskogen: / hjältegravar! hjältegravar!” I Stark men mörk porträtterar han i sviten ”Röd-Eemeli” med undertiteln ”BALLAD FRÅN ANNO 18” en rödgardist och dennes sociala bakgrund. Röd-Eemelis dystra öde tecknas i åtta korta dikter från födelsen, då den döende modern försöker kväva honom, vidare genom hårt och tungt arbete fram till dess han är en av de röda, som dessutom får tillfälle att hämnas på gårdsfolket där han trälat. Det hela slutar med rättegång och avrättning.

”Röd-Eemeli” är ett porträtt utan all sentimentalitet, en roman på fyra sidor i poesins form där en mörk undertext växer fram mellan de kärva raderna. När Diktonius skriver vad som verkligen är ett slags roman, har dess huvudperson likheter med Röd-Eemeli: Janne Kubik med den träffande undertiteln Ett träsnitt i ord (1932). Det är en mycket speciell roman, som börjar med författarens ”Inledande efterskrift” och avslutas med kommentarer till vart och ett av de korta kapitlen. Vi får alltså inte bara den grovhugget expressiva berättelsen, utan också en inblick i författarens verkstad där detta prosaexperiment skapas.

Janne Kubik må vara Diktonius mest bekanta prosatext, men prosan blev tidigt ett både känsligt och kraftfullt uttrycksmedel. Efter den snabbskrivna Onnela om landsbygden utanför Jyväskylä återkommer han till sin barndoms Tuomistonoja i Ingenting (1928). Titeln är hämtad från en dikt av Edith Södergran, men Diktonius utvecklar den på sitt eget vis i titeltextens slutmeningar: ”I vila ser jag ingentings rörelse. Det lyser något – det anar allt.”

Bokens undertitel utlovar ”andra novellistiska skisser”; i själva verket handlar det mest om kortprosa och en svit kvalificerade kåserier från Nurmijärvi. Några sidor under titeln ”Mitt paradis” målar upp minnesbilder från Padstow i Cornwall, där han en gång mötte inte bara havet, utan också människor som förstod honom. Ett par rena noveller ingår, märkligast den fräna och skakande studien i masspsykologi ”Häng dej pojkfan!”, där en ung pojke hetsas att genomföra ett hängningstrick som nästintill tar livet av honom.

På sikt skulle prosan blandas med dikter i flera av de följande böckerna. Mull och moln (1934) innehåller reflexionsprosa och texter med novellistiska inslag. Den grav över rödgardister som fanns med i dikten ”Hjältegravar” i Stenkol skulle mycket väl kunna vara samma plats som i prosastycket ”Den röda graven”. Vandraren som tar sig fram genom den oländiga terrängen står plötsligt vid gravplatsen i vars ”sörjiga jord” – orden är ett eko från ”Röd-Eemeli” – de avrättade gömdes. Så kunde stycket ha slutat, men en grupp barn kommer plötsligt fram genom skogen och börjar leka där. Betraktaren blir först upprörd, men hejdar sig: ”ty ingen är värdig att dra det rättas gräns”. Summeringen är given: ”även den bittraste tiden går, glömskan helar också de blodigaste såren, och på den jordade smärtan bygger naturen i lekande barns och Vihtoris och Annas skepnader – en idyll”.

Bland dikterna i Mull och moln finns en mycket osentimental och mycket ömsint svit ”Sånger om fattiga barn” som korresponderar med de lekande barnen på den röda graven. I flera av dikterna finns referenser till Jesus, men i lågmälda antydningar: barnet ”vet ännu intet om korset: / det vet inget barn”, ”varje fattigt barn / är livets nya löfte / om bättre dag som randas”.

Medborgare i republiken Finland. Novelliad (1935) innehåller ett par av Diktonius främsta noveller: ”Gossen och grimman”, som är en berättelse i släkt med ”Häng dej pojkfan!”, men med ett ännu mörkare slut, och den lika dystra, men språkligt vitala ”Älgkulan” om den gamle förlamade bonden vars gård ska gå under klubban. En andra samling Medborgare i republiken Finland (1940) är framför allt intressant för den avslutande självbiografiska sviten ”Bakom spegeln”.

Den sista prosaboken blev Höstlig bastu (1943) där mycket kretsar kring barndomens och den vuxnes Nurmijärvi, med byn Röykkä där hemmanet Tuomistonoja låg. Kanske skulle man kunna kalla de texter som fyller denna, med författarens ord, ”skäligen enkla bok”, för kåserier – men i så fall mycket kvalificerade sådana, oavsett hur anspråkslöst de har tillkommit.

Parallellt med prosan publicerar Diktonius poesi. Urvalsvolymen Gräs och granit (1936) innehåller också nya dikter; bland det nytillkomna finns en ”Symfoni i ord”, tillägnad favoriten Jean Sibelius, och oväntat nog också ett par mer officiella dikter. Mest givande är naturlyriken och den självrannsakande dikt som heter ”Jagets joller”, där några rader ännu har något av av de tidiga hårda sångernas energi: ”VAR det dikt jag skrev? – / jag tyckte jag exploderade / och slungade min järnsplint / i världen.” Strofen slutar i två aforistiska rader: ”Min helighet: / att jag var brännbar.”

Fyra diktsamlingar återstår innan författarskapet är avslutat och ålder och sjukdom hinner ifatt honom. Jordisk ömhet (1938) kontrasterar i titeln talande mot Hårda sånger och den inledande dikten med titeln ”Stormar dör” markerar ett helt annat stämningsläge än det som varit förhärskande i det tidiga författarskapet. Att ”alla stormar dör / och föder lugn” är nu själva summeringen, som dock får sin öppna precisering: ”Och frågan är ej: varför? / men: än sedan?” Är ”än sedan?” en uppgiven axelryckning, eller är det en allvarlig fråga: vad händer när stormen är över? Samlingens andra dikt är en studie i ”slokigt självförakt” och längtan efter något slags motvikt vid återblicken på livet. Den dikt som kanske allra mest motsvarar samlingens titel, och tillika en av Diktonius allra vackraste, följer sedan: ”Invid varann”, som mynnar ut i känslan av ”hur tätt invid varann vi alla bor / inunder samma modersvinge”.

Världens oro vid den här tiden speglas i några dikter; ”Ett enda mord är jorden” är upptaktsrad till dikten ”Våren 1938” och i den resignerade dikten ”Världshjärtat 1938” skymtar inbördeskriget 1918 i minnet hos den gamla arbetaren i Berghäll. Motivet med de kämpandes gravar återkommer: ”Och att gräs gror på allas gravar. / De rättas som de orättas. / Om nu hjärtat kan skilja dem åt.”

Den följande diktsamlingen Varsel (1942) har tillkommit i en ännu mörkare tid. Två juldikter, en daterad 1939 och en 1941, anknyter till jultemat med förhoppning om att den ”fridens pilt” som föds vid jultiden ska segra med sitt budskap i den första dikten, men som i den andra dikten rekommenderas att komma tillbaka en annan gång ”världen bättre blivit”. Det är en fridslängtande poet som här skriver vackra naturminiatyrer, musikdikter till Schubert och Sibelius, uppgivna krigsdikter och i ett slags utopisk förtröstan gläds åt blommorna kring diktatorns grav som ett trots mot våldet.

Tre dikter från Tuomistonoja avslutar samlingen – i den bekanta miljön finns en kontrast mot tidens omvälvande händelser som ger ett slags förtröstan. En suck låter han dock undslippa sig: ”Men trött man är.”

I Annorlunda (1948) finns åter mer av vitalitet, även om den verbala energin bara tillfälligtvis ligger på samma nivå som tidigare. ”Jag slår min arm om allt / vad jag har kärt” heter det i en dikt, i en annan, med titeln ”Äntligen”, finns en ro och tillit i ”att vara jordisk mänskoson, / att födas, leva, dö / och däremellan stanna som en sten / och grubbla”.

Många av dikterna är daterade och ibland också försedda med lantliga avsändaradresser: Röykkä (”Mitt barndomsbo”), Oitti (i Tavastland), Lumparland (på Åland). En hel svit dikter med titeln ”Sånger från Urajärvi” är uppenbart skrivna under återbesök vid trakten av sjön Urajärvi som utnämns till ”min älsklingsödenejd”.

Ett par frodigt lekfulla dikter ingår i samlingen: ”Beethoven i Hammarby” (tillägnad Bert Brecht) och ”Vårt land nr 2” med den parentetiska undertiteln ”(Fragmentarisk början)”. Den förstnämnda, där Beethoven stiger fram som en vision ur radion, är lokaliserad till Hammarby i södra Stockholm, den andra till Oitti, där en finländsk natursyntes följs av en lång fotnot med finländska storheter av olika format som radas upp mer eller mindre respektlöst. Den ”underenkeltstore” Kivi får avsluta uppräkningen. Med i persongalleriet finns också Diktonius andra hustru Leena.

Novembervår (1951) blir den sista diktsamlingen, skriven av en i förtid åldrad poet. Den som revolterade mot den traditionella poesin en gång, den poesi som Rabbe Enckell talade om som präglad av ”detta vanedelirium att stampa fram metrar och rim”, skriver nu då och då rimmade dikter, gärna i ramsans form. Resultatet blir ofta fyndigt, men sällan på en nivå som han ännu i den föregående diktsamlingen uppnådde. Ett udda experiment utgör dikten ”Förvittrad sfinx”, som är formad som en trasig och fragmenterad text i versaler: dikten blir ett direkt uttryck för titeln.

Diktonius var en flitig brevskrivare. I Jörn Donners och Marit Lindqvists volym Brev (1995) kan man följa hans stora korrespondens i urval. Man kommer här den av penningbekymmer ofta pressade Diktonius nära. Visserligen levererade han recensioner och artiklar i en osannolik mängd, men honoraren var låga.

Hans kapacitet när det gäller läsning och skrivande var enorm. Brevledes, och ibland ansikte mot ansikte, höll han kontakt med sin generations rikssvenska författare, bland dem Ebbe Linde, Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Gustav Sandgren, Josef Kjellgren och Eyvind Johnson. Korrespondenserna med Linde, Ekelöf respektive Johnson finns samlade i egna volymer: ”– inte slocknar bokstäverna blott man blåser på dem”, red. Paulina Helgeson (2001); Frysom: lysom!, red. Ulf Thomas Moberg (1984); Och så vill jag prata med dig, red. Örjan Lindberger (1997).

Den ekonomiska stressen ställde stora krav på honom och särskilt hälsosamt nykter var inte alltid hans livsföring. Sjukdom tillstötte, omsider diagnosticerad som Alzheimers, kring mitten av 1950-talet och sina sista fyra år tillbringade han på Nickby mentalsjukhus i Sibbo, där han avled.

I sin stora biografi Diktonius. Ett liv (2007) skriver Jörn Donner inledningsvis att Diktonius ”hyllades av många men lästes av få”. Man kan hoppas att läsekretsen nu kan bli större, när hans variant av modernism har blivit en del av den tradition som han en gång tänkte sig att den skulle ingå i.

Tom Hedlund

Litteraturbanken, 2022