R. R. Eklund (1895-1946)

R(AGNAR) R(UDOLF) EKLUND (1895–1946) föddes i Nykarleby i Österbotten. Fadern, som var handlande, avled tidigt. Trots familjens ansträngda ekonomi kunde Eklund ta studenten i Vasa lyceum. Därefter började han som journalist; i huvudsak blev hans yrke den blygsamma notisskrivarens, medan han reserverade författarskapet för sina litterära ambitioner.

Intrycken från den småstad han växte upp i och det vidsträckta slättlandskapet i Österbotten spelar en stor och ambivalent roll i författarskapet.

Inspirerad av Hagar Olsson, som han också en tid var förlovad med, debuterade han med den prosalyriska samlingen Jordaltaret (1919). Redan där finns barndomens landskap med, men sin egen stil hade han ännu inte riktigt funnit. Under en period spelade han en roll som del av en trio tillsammans med Olsson och Södergran. Han medarbetade i tidskriften Ultra, som Hagar Olsson redigerade, men drog sig sedan undan alla kotterier och stod därmed också utanför det stora Quosegoprojektet.

Om han ska kallas modernist är tveksamt, men kanske man kan säga att modernismen fick honom att ställa omutliga krav på sin egen stil. Knappt och avgränsat ter sig hans författarskap: böckerna är föga omfångsrika, stilen är genomarbetad och precis. En stor och viktig del av hans produktion utgörs av aforismer och reflekterande kortprosa: Grått och gyllne. Fragmentariska betraktelser (1926), Rymd och människa (1938) och Loggbok på landbacken (1945).

Som poet kan han röra sig mellan det strama och det flödande, men också flödet har ofta sin begränsning i en visserligen rymlig versform, som exempelvis hexameter. Detaljrikedomen i naturskildringen kan då påminna om Runebergs sätt att hopa smådelarna till helheter. Den första diktsamlingen, Det unga ögat (1927), avslöjar redan i titeln den viktiga roll han tillmätte barnets sätt att se på tillvaron. I Värld från veranda (1934) prövar han ett röstspel: tre män, på en veranda med utsikt över slättlandskapet, formulerar sig i olika tonfall om livet. Du stallbror med Gud (1940) och Gissel och möjor (1942), den första harmoniskt avrundad med detaljrik naturlyrik, den senare mer splittrad med mörkare inslag, avslutar hans poetiska produktion.

Som prosaförfattare maskerar han sina reflexioner i Den gåtfulla gästen (1932), som kretsar kring en man i en sjuksäng. Det närmaste en roman han kommer är Himmelstimran (1937), berättelsen om en predikant som misslyckas med att starta en väckelserörelse; titeln är ett dialektord för bönhus.

De två självbiografiska barndoms- och uppväxtskildringarna Liten drömmarpilt (1943) och Ny dag börjar (1944) utgör med sin inkännande psykologi en obestridlig höjdpunkt i författarskapet. Berättelsen om den allt iakttagande, skygga Edgar, är lika mycket ett tidsdokument som ett stycke tidlös barn- och ungdomsskildring.

I debutboken skriver han: ”Giv mig styrka att göra det jag ej åstundar” och författarskapet som helhet röjer Eklund som en motsägelsefull personlighet. ”Min innersta lidelse: att motarbeta mig själv” lyder en av hans aforismer; en annan: ”Jag vill det omöjliga. Jag vill det oändliga i förkortning.” Den kamp som här formuleras kunde ha utvecklats i en mer frodigt gestaltskapande riktning, men Eklund valde en annan väg: att låta motsättningarna finnas kvar utan några konstlade försök att överbrygga dem.

Okänd fotograf, bild i Åbo Akademis bildsamlingar lånad via Wikipedia.