Nils Ferlin (1898-1961)

Berättelsen går lätt att omvandla till bild. Till ett svartvitt fotografi, eller en repig journalfilm från Svensk Filmindustri. Det är januari 1940 och på Tysta Klint, högsta punkten på huvudön i Fjärdlångs skärgård utanför Stockholm, sitter Nils Ferlin (1898–1961). Han har en lånad päls på sig, och en plunta i fickan. Ett stycke från honom sitter en hare i vit vinterpäls och klipper med sina svarta öron.

Så hörs jaktlaget och hundarna närma sig, och haren studsar bort. Förebrående vänder sig poeten mot sina vänner, bland dem målaren Roland Svensson och tonsättaren Lille Bror Söderlundh, och säger: ”Här går ni stora starka karlar omkring med skjutjärn för att ta livet av ett så vackert litet djur”.

Senare på kvällen skriver han i värdparet Tage och Vera Thiels gästbok:

Jag jagade ingen hare –
hare jagar ej hare.
För övrigt var dagen fin!
Högaktningsfullt: Ferlin.

Och här är en annan, lika emblematisk bild. Året är 1944, månaden juni, platsen Tulegatan i Stockholm och ut genom ett gårdsfönster på tredje våningen i nr 7 hänger Nils Ferlin upp och ner. Han har gjort akrobatkonster men tagit överbalansen. Supbrodern och författarkollegan Uno Eng håller honom med ett förtvivlat grepp om vristerna och ropar på hjälp, medan blodet strömmar från underarmarna som skärs upp av det trasiga fönsterglaset.

Hjälp kom, Ferlin blev indragen i lägenheten och de båda vännerna kördes i polisbil till Serafimerlasarettet där Eng blev hopsydd. Notisrubriken i tidningen dagen efter löd: ”Fönsterakrobat greps i fötterna när han föll ut”.

Bilderna kan tyckas motsägelsefulla. Den ena visar en ensam, känslig person, full av medkänsla med det jagade djuret, den andra en djärv atlet och uppsluppen sällskapsmänniska. Det vore lätt att se den första som representativ för den melankoliske skalden Ferlin, och den andra som ett dramatiskt snapshot ur hans tillvaro som populär umgängesbroder i bohemernas Klara. Men när Ferlin under de många åren mellan realskoleexamen 1914 och den sena debuten med En döddansares visor (1930) skapade sig sitt alias busen Fabian, var Fabian inte bara en drastisk och komisk person i visorna utan angavs också vara deras författare. För Nils Ferlin är motsatserna förenade i ett helt, hans utspel och clownerier en del av jaget lika väl som den mörka tungsintheten. Långt senare skrev Joyce Carol Oates att skämt är kännetecknet på en desperat person: det är ord som passar alldeles för väl in på Ferlin.

Ferlins läroår mellan skoltiden och den första diktsamlingen gav honom en sällsynt rik erfarenhet, med upplevelser och möten som han senare kunde utnyttja i sin poesi. Han bröt torv och arbetade som bokhandelsbiträde, han var framgångsrik fotbollsspelare och slagskämpe, han återfanns i småkriminella sammanhang i hemstaden Filipstad där han också skrev kupletter och revyer och utgav tillfällespublikationer till marknader och helger.

Att Ferlin utbildade sig till skådespelare i Stockholm och under en följd av år ingick i turnerande teatersällskap pekar framåt inte bara mot hans ryktbarhet som uppläsare av egna dikter utan också mot viktiga drag i dem. Ferlin är i grunden inte centrallyriker, hur lätt det än är för läsaren att se honom som identisk med alla ”jag” och alla de namnlösa nattvandrare som uppträder i hans böcker. Han är faktiskt i hög grad en berättare, en poet som gestaltar sin erfarenhet genom ett persongalleri i vilket han själv är en mer eller mindre tydlig figur.

Ferlins omedelbara föregångare är Gustaf Fröding och Dan Andersson. Den fortfarande litet opersonliga debutsamlingen, som blev en framgång och omedelbart skaffade Ferlin både en stor publik och erkännande från kritiken, rymmer vissa klanger också från en mer småborgerlig diktare som Bo Bergman. Med tiden kom Ferlin att både intressera sig för och identifiera sig med de dystra barockpoeterna och socialt tvivelaktiga gestalterna Lucidor och Wivallius, vars dödsmedvetande och radikala pessimism han delade.

Den ferlinska pessimismen var dock uppenbar alltifrån första boken, och har från början sina typiska tonfall. Den är en personlig tungsinthet som uttrycks i allmänna termer, och dessa är tidlöst existentiella snarare än tidsbundna. En välkänd dikt som ”Stjärnorna kvittar det lika” i debuten växer från det ironiska citatet av öppningsraden i Lina Sandells tacksägelsepsalm ”Jag kan icke räkna dem alla” till en allomfattande apokalyptisk vision. Och detta på bara tre fyraradiga strofer.

Ferlins diktformat är annars ofta större, vis- eller balladartat. När han någon gång försöker sig som epigrammatiker blir resultatet sällan så vasst som det var avsett, särskilt inte om formen är orimmad. Han behöver plats att breda ut sig. Ferlins styrka, det som ger hans dikter slagkraft, är förmågan att ekonomiskt hantera och till synes förnya även helt enkla rim. Tillsammans med den på ytan okomplicerade men ofta subtilt avvägda rytmen ger detta många Ferlinstrofer de kvaliteter som brukar sammanfattas i ordet ”minnesvärd”.

Även i generationer som aldrig lärt sig en vers utantill går det att hitta personer som kärleksfullt citerar rader, strofer och hela dikter av Nils Ferlin. Men när dikterna traderas på nätet uppstår ofta felaktigheter som döljer eller suddar ut såväl hantverksskicklighet som typiska drag. I just ”Stjärnorna kvittar det lika” är det inte oväsentligt att på tredje raden första verbet skrivs ”säjs”, eller att hjälpverbet har sin förkortade form ”ska”. Detta är ju inget som påverkar rytmen, men anknytningen till talspråket är viktig att markera för Ferlin. (Typiskt nog hör också Lina Sandells psalmöppning hemma i frikyrkliga sammanhang och stod på Ferlins tid inte tryckt i den högtidliga statskyrkans psalmbok utan i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Sionstoner.)

I sin helhet lyder dikten:

Stjärnorna kvittar det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Säkert har rimmen och rytmen, diktens versmusik, bidragit till dess popularitet. Det dystra innehållet, framsagt av ett jag som får konturer av gammaltestamentlig profet, tycks annars ägnat att skrämma läsaren – men kanske inte ändå. Ferlins pessimism rymmer alltid empati av ett slag som var främmande för Schopenhauer och för dennes moderna motsvarigheter som den bitske Willy Kyrklund eller den programmatiskt människoföraktande E.M. Cioran. Hos Samuel Beckett, däremot, kan läsaren hitta samma fenomen som i Ferlins dikt, där profetrösten inte trumpetar ut att människorna får vad de förtjänar och där dessa aldrig föses ihop till ett ansiktslöst kollektiv. Änkorna och barnen ges trots allt sina konturer, och jagrösten ljuder beklagande snarare än triumferande i de obevekliga slutraderna.

Även om han skrev texter till schlagers och producerade dagsaktuella krönikor på vers i Idun under de första åren av andra världskriget stod Nils Ferlin i mångt och mycket utanför sin tid, både som författare och människa. Den ekonomiska depression och utbredda arbetslöshet som blev en långvarig, världsomspännande följd av börskraschen i New York 1929 skymtar bara förbi i hans dikter. Inte heller 1930-talets politiska oro och framväxten av totalitära rörelser i Europa är något motiv som upptar Ferlin, utöver i verskrönikorna där hans betalda uppgift var att agera satiriskt tidsvittne.

Hans blick är riktad bakåt, mot barndomen och uppväxten, mot ett samhälle av småbrukare, kolare, smeder, drängar och pigor, luffare och diversehandlare. Storstadens gator och trånga lägenheter, ljuset från gatlyktorna och lamporna på nattcaféerna, tjänar som kontrast till och ger upphov åt de vemodiga funderingarna om ett förlorat sammanhang och den nattsvarta uppgivenheten vad gäller de egna möjligheterna att finna sig tillrätta i världen.

Av arbetarförfattarnas och Fem ungas tidsoptimism och politiska engagemang finns ingenting hos Ferlin. Han är ohjälplig individualist och närmast instinktiv motståndare till det moderna samhället. Så småningom kom Gunnar Ekelöf att med sina ilskna och cyniska folkhemssatirer fortsätta en linje i Ferlins poesi. Vad Ekelöf beundrade hos Ferlin var säkert också dennes vardagsförankring och skenbara brist på litterärt bagage: Ferlin hade läst och läste mycket, men det syns inte i hans böcker. Han är i detta väsensskild inte bara från Ekelöf utan också från Hjalmar Gullberg, den ende poet som kunde komma i närheten av Ferlins försäljningssiffror. Åke Runnquist på Bonniers förlag noterade 1962, året efter Ferlins död, att hans diktsamlingar nått en samlad upplaga på över en kvarts miljon exemplar.

Ferlins popularitet i bokform gick hand i hand med legendbildningen kring honom som bohem och levnadskonstnär, en nutida Bellmanfigur. Och med spridningen av hans dikter i tonsatt form, som sånger och visor. Ferlin hade själv agerat kuplettsångare, men spelade inget instrument – hans samarbeten med Gustaf Andborg och Josef Briné kunde involvera att han gnolade en melodi för dem att teckna ned, men huvudsakligen var han textförfattare. En av hans mest välkända dikter, ”En valsmelodi”, skildrar detaljtroget arbetet med att möta musikförläggarens och marknadens förväntningar och ändå försöka smyga in ett personligt tonfall i schlagertexten.

Andborg, som var skolkamrat med Ferlin från Filipstad, har berättat mer om omständigheterna. Han och Nils skulle skriva text till en ”rysk vals” av Gustaf Egerstam med titeln ”Tatjana”. Texten har klar karaktär av hötorgstavla, och Andborg beskriver den ironiskt som fylld av allitterationer, vokaliska inrim och annan grannlåt: ”Dansa, Tatjana, dansa, grann är måneglansen, / glittrande silverkransen glänser kring ditt hår…”

Det var rent brödjobb och inget som någon av vännerna lade ner sin själ i. Men utifrån dessa magra förutsättningar växte alltså ändå, som ett slags protest, en text som idag hör både till svensk poesihistoria och till den så kallade visskatten. Andborg berättar sakligt och precist:

Vi blev litet oense om ett par versrader och det hela tråkade ut oss, så vi drack litet, rökte och pratade om annat tills klockan blev fyra på morgonen, men då satte vi igång igen och en timme senare var i alla fall Tatjana färdig. Nils skulle promenera hem som han brukade. Jag bodde långt bort på Söder och Nils måste alltså gå genom hela Södermalm, Gamla stan, Norrmalm och Vasastan. När jag slog mig ner på min plats i ett bankkontor klockan nio på morgonen, kom en telefonsignal. Det var Nils som läste upp den dagsfärska ”Valsmelodin”.

”En valsmelodi” fick avsluta En döddansares visor. Det var en hedersplacering och dikten blev mycket riktigt debutbokens paradnummer. Med sin sällsamma kombination av barnvisetonfall, gaturealism, självironi och det drastiska, i litteraturhistorisk mening barocka slutet är den även utan musik en makalös text:

En valsmelodi

Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor –
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
– Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas – ack ja –
schajas – ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
– Ack, ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
 Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Ferlin kunde inte läsa noter, men hade som Andborg påpekar mycket musikalitet i sig och ett fantastiskt sinne för rytm. Det gjorde hans egen poesi tacksam för andra att arbeta med: valsdikten fick sin första melodi av Lille Bror Söderlundh och har sjungits i olika versioner av artister som Monica Zetterlund, Wolf Biermann och Roffe Wikström. Och om Ferlin har några självklara efterföljare i svensk litteratur så måste det vara Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Att den senare bytt från akustisk till elektrisk gitarr ändrar faktiskt ingenting.

Om Ferlin var omsorgsfull med en beställd sångtexts rim och rytm och ordval var han det än mer när det gällde samma element i de egna dikterna. Han tog tid på sig och gav under sin livstid inte ut fler än sex diktsamlingar, plus tre vishäften. En sjunde bok utkom postumt, sammanställd av hustrun sedan 1945, Henny Ferlin (född Lönnqvist). Hon redigerade också en tunn men värdefull volym med spridda prosatexter och brev, Och jag funderade mycket (1965). Jenny Westerström, den främsta Ferlinforskaren, samlade slutligen 1982 ihop dikter och visor ur Ferlins hörspel för radio under titeln Bröder under vindar sju. Radioteatern var en form som fascinerade Ferlin och gav honom tillfälle att själv återvända till skådespeleriet och till revyns respektlösa blandning av musik, sketcher och dramatik.

Ferlins sparsamma produktion har väl också en grund i författarens medvetenhet om sin begränsade stämningssfär. Livets meningslöshet och människans ensamhet är de ämnen han ständigt återkommer till, i enkla versformer där hantverksskickligheten främst ligger i rytmiska variationer och i originella men aldrig sökta rim. Det krävs en uppmärksam betraktare för att vad gäller formen se bortom den ferlinska chosefriheten.

Evert Taube briljerade, var levnadsglad och höll i de provensalska trubadurernas efterföljd kärleken för det stora ämnet för dikten och sången. Nils Ferlin blev nära nog lika folkkär i sin dämpade gråskala och med all sin tunga, ensamma hopplöshet. Det är välförtjänt och märkligt och ett gott betyg åt den svenska publiken. Vi talar trots allt om en poet som menade att ”oro” var det svenska ord som var viktigast för honom. Och som verkar ha frusit, till det yttre och till det inre, mer än någon annan.

Ferlin rusade inte åstad och smäckte ihop en ny bok att följa upp debuten med. Material fanns nog en del att ta av, men allt var inte lämpat för bokinramningen. Ferlins folklighet är till allra största delen tillmätt honom utifrån – arbetet att ställa samman en diktsamling tog han på samma allvar som vilken höglitterär poet som helst. Först efter tre år kom den andra boken, Barfotabarn, och efter ytterligare fem den samling som blev Ferlins stora genombrott, Goggles från 1938. Den är också hans största och rikaste bok; de samlingar som följde innehåller alla utmärkta dikter, men är mer lättviktiga och gör trots allt ett mer osovrat intryck.

Nils Ferlin hör inte till de författare om vilka det är motiverat att tala om utveckling. Hans uttryck blev säkrare, opersonliga drag försvann, men tonfall och motivkrets ligger i allt väsentligt fast och är klara från början. Med risk för att falla in i den romantisering som är så vanlig när det gäller Ferlin låter det sig ändå säga att den författarröst som han arbetat upp genom att prova den i kuplett, marknadsvisa och schlagertext, på teaterscenen och i radiostudion, beror av hans livserfarenhet och är ett med hans personlighet.

Något behov av att som mer professionella författare variera sig kände Ferlin uppenbarligen inte. Han bytte miljö radikalt när han med hustrun Henny 1945 flyttade från Stockholm ut till Roslagen. Den lilla gården Norrboda i Syninge blev hans hem för resten av livet, men de två sista diktsamlingarna han själv sammanställde, Kejsarens papegoja från 1955 och den två år senare utgivna Från mitt ekorrhjul, rymmer för den skull inte någon pastoral poesi. Ferlin förblev sin diktion, sina miljöer och sitt smala ämnesregister trogen.

Det är ett väl sammanhållet poetiskt universum, så konsekvent att det tar tid att se vad som saknas i det. Någon anklagelsepunkt kan sådant aldrig utgöra, men Ferlins konturer framstår lite klarare när läsaren plötsligt inser hur få kärleksdikter det finns på hans annars vid en hastig anblick så traditionella repertoar. Inte heller ett djupare studium förändrar bilden: i ett muntert folklustspel som radiopjäsen Auktion (skriven med Josef Briné 1936, tryckt 1954) finns ett ungt trofast par som utstår alla prövningar, men mer än standardfigurer blir de inte. Och de systrar som ändå fanns i Klara bland poeter, konstnärer och journalister verkar Ferlin ha skyggat för att släppa in i sina dikter – kvinnor kan skymta som staffage, som svåruppnåeliga väsen eller som tragiska gatugestalter, men det ömma tilltal som Ferlin är mäktig riktas sällan mot dem.

Ett undantag finns: Ferlins mor, som många i vänskapliga och biografiska sammanhang utnämnt till den viktigaste kvinnan i hans liv. Fadern försvann tidigt i vad som var misstänkt likt ett självmord, och under hela Stockholmstiden var den lilla tvårumslägenhet på Rörstrandsgatan 40 där Elin Natalia bodde samman med Nils syster Ruth den enda fasta punkten i Ferlins liv, den enda symbolen för och inkarnationen av trygghet. (Systern Lisa hade flyttat efter sitt giftermål med Gösta Silén.) Det är till de ganska nybyggda arbetarkvarteren Birkastan som schlagertextförfattaren beger sig på morgonkröken i Gustaf Andborgs berättelse om hur ”En valsmelodi” kom till. Där, i moderns enkla hem, gav Nils Johan Einar Ferlin sin första intervju efter diktdebuten, och fotografierna av honom tillsammans med henne är djupt rörande.

Ferlin behöll läsarnas kärlek och kritikens uppskattning, och har fortsatt att göra det långt efter sin död, medan modernismen stökade sig igenom sina decennier i en tidsdimension som tycks skild från hans. Han levde väl på många sätt ett bättre liv sina sista sjutton år ute i Roslagen med Henny och katterna, men alkoholen släppte honom inte och ungdomsårens kringflackande och improviserade liv, ofta utan en ordentlig sovplats, tog ut sin rätt i form av svår reumatism.

I Stockholm och bland den okritiskt lagda poesipubliken fortfor Ferlin att vara bohemen framför alla, mannen om vilken tusen vilda historier spanns. Så småningom har allt kommit i perspektiv och fått bättre balans. Jenny Westerströms 500-sidiga biografi Nils Ferlin. Ett diktarliv (1998), som utkom åtta år efter hennes avhandling, är en bok som på ett förtjänstfullt sätt klargör vad som är myt och vad som är verklighet i Nils Ferlins liv, utan att minska fascinationen för det. Och den gick ut i en upplaga som motsvarar poetens diktsamlingar, trettiotusen exemplar.

På det lilla biblioteket i Ljungbyhed i nordvästra Skåne hänger Börje Veslens avskalade porträtt av Nils Ferlin bredvid poesihyllan. Och tunn och frusen står han staty i K.G. Bejemarks gestaltning i de gamla stockholmska tidningskvarteren nedanför Klara kyrka; bruket att sätta en tänd cigarrett i hans kupade händer lär väl försvinna med rökandet, men än så länge lever det.

Källor:

• • Gustaf Andborg: Nils Ferlin – vännen, skolkamraten (1966)
• • Uno Eng: Att umgås med Nils Ferlin (1962)
• • Tage Thiel: ”Om Ferlins harjakt”, kapitel VII i Den förlorade sonen (1973)
• • Jenny Westerström: Barfotapoeten (1990)
• • Jenny Westerström: Nils Ferlin. Ett diktarliv (1998)
• • Jenny Westerström: Klara var inte Paris. Bohemliv under två sekler (2006)

Jonas Ellerström

Litteraturbanken, 2018