Slug var han också, Skank-Mattis, slug och om sig. Snappade upp
likt och olikt var han kom och förde det vidare i byarna och när
nyfikenheten fått sitt blev han fägnad för underhållningen. En liten
kvick furufnatt, som samlade och drog till huset, det liknade Mattis
mest. Livlig och lättlynt, trots vardagens besvärligheter. Och där han
nu knegade fram nynnade han och småsjöng för sig själv. Sjöng lite
gjorde han gärna och denna dagen var ju så välsignat sommarmild.
Fast hustrun hans skulle nog inte tyckt om det om hon hört det, hon
var alltid så kvick med att säga att den som sjöng i ottan han kunde
råka illa ut innan kvällen.

När Mattis hunnit så långt som till Björnhovda ängegärde bör-
jade han känna sig trött. Det darrade litet i knävecken, han måste
visst ta igen sig ett tag på den stora stenen som låg där så passligt i
utkanten av änget och just i hans väg. Han jämkade av sig ryggbör-
dan, sträckte på armarna och pustade ut. Tog upp en mulkorg och
granskade den småskrattande.

Jo, de kunde fläta nu, både käringen och de största ungarna.
Men så hade han ju själv lärt upp dem, själv kunnat konsten från
barnsben, mindes inte den tid då inte fingrarna sysslat med att sno
tåtar.

Lindbast det dugde till allt, från bastskor till bastmattor. På lind-
bast levde man också i backstugorna här i byarna. Men flink fick
man vara i fingrarna om man skulle kunna reda sig på den föd-
kroken, så ringa bärgning som den gav. Ändock var lindbasthante-
ringen omtyckt av inhysesfolket: hellre sno lindbast än kröka ryg-
garna i det sommarheta gärdet för ett stop mjölk eller en brödkaka.
Mattis hörde dock inte till dem som drog sig för ett dagsverke då och
då hos bönderna och den villigheten hade han gott av när sedan
vintern åter smällde i knutarna.

Om hösten plockade hustrun och ungarna nötter i hässlena som
alla andra, ett par styver skäppan fick man av stadsborna. Det bidrog
också till försörjningen, var också gott att ha. Mattis gick på slag-
tröske om hösten och fick så säd att mala till mjöl för vintern. Dess-
utom ett fårlår och litet slaktmat till julen.

Där Mattis satt på stenen hade han hela ängen framför sig, den
gröna, släta marken lyste av blomster. En del kände han till, andra