Per Idivuoma (1914-1985)

PER IDIVUOMA (1914–1985) växte upp i en renskötarfamilj i Lainiovuoma sameby i Karesuando. Redan från barnsben började han arbeta i renskogen där han också kom att fortsätta under hela sitt yrkesliv. Parallellt med detta engagerade han sig politiskt och var under tre decennier en av Sveriges ledande samepolitiker, med många förtroendeuppdrag. Bland annat var han styrelseledamot i Svenska Samernas Riksförbund och representant för partiet Samernas väl i Karesuando kommunfullmäktige.

Någon längre skolgång blev det inte tal om för Idivuomas del, hans utbildning inskränkte sig till fyra terminer då han även hann med att valla renar under en del av tiden. Dessutom var själva skolan präglad av tidens syn på hur samiska barn borde undervisas. För att citera Idivuoma själv: ”Rennäringen var så fysiskt pressande att samebarnen ej skulle få smak av bättre levnadsbetingelser. Tillät man det, då skulle barnen lockas bort från denna näring.” (Minnesbilder, s. 9.) Trots att Idivuoma själv beskriver sig som ”en vanlig ungdom med medelmåttiga begåvningsresurser” måste han ha haft fallenhet för studier eftersom hans konfirmationslärare några år senare försökte övertala honom att lämna renskötseln för att studera vidare, något som dock inte lockade den unge Per.

De två romanerna Rövarvind (1973) och Sunnanvind (1978) är en sorts samisk arbetarlitteratur och beskriver både vardagsliv och det politiska uppvaknandet under 1900-talet. Per Idivuoma skrev dem och memoarboken Minnesbilder (postumt utgiven 1990), på svenska trots sin skrala skolgång och trots att svenska endast var hans tredje språk – hans modersmål var nordsamiska och andraspråket finska. Han såg det som en politisk handling att använda sig av språket så som han tillägnat sig det: ”Jag helt avsiktligt demonstrerar i de tysta mot storsamhället” (Sunnanvind, s. 6.) En del av detta lyser igenom i romanernas språkbruk och bidrar, tillsammans med andra drag av muntligt berättande, till att ge dem en säregen friskhet.