När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till
Amerika av sina stackars föräldrar, därför att en tjänsteflicka
förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade
sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han
se den länge siktade frihetsgudinnans staty liksom i solsken
som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack
upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt
blåste de fria vindarna.

Så hög! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han,
där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på
att gå i land, av de förbirusande bärarnas alltmer växande
skara sakta ända ut mot relingen.

En ung man, som han blivit flyktigt bekant med på resan,
sade, då han gick förbi: »Har ni lust att gå i land?» — »Jo,
jag är färdig», sade Karl och log mot honom; i övermod,
och eftersom han var en stark pojke, tog han sin resväska på
axeln. Men då han såg bort mot sin medpassagerare, som
svängande en smula med käppen redan avlägsnade sig tillsam-
mans med de andra, märkte han till sin bestörtning, att han
glömt sitt paraply nere i hytten. Han bad fort den unge man-
nen, som inte tycktes vara synnerligen tilltalad därav, om
vänligheten att vänta ett slag invid hans väska, överblickade
hastigt stiuationen för att snabbt komma tillrätta vid åter-
komsten och skyndade bort. Väl nedkommen fann han till
sin ledsnad en korridor, som i hög grad skulle ha förkortat