Vid denna solglans, sval och tom,
i dessa nätters tungelsken
min ungdom tränger ut i blom,
som ljungens rik fast blek och sen.
Nu är som vore bort jag ryckt
från det, som förr min kärlek haft,
af mina tankars vilda flykt
och mina lemmars nya kraft.
Nyss kom hon mellan strand och våg
med sång och skratt, min barndomsvän,
den vuxna mön; hit upp hon såg,
och hennes blick mig bränner än.
Men jag ej längre sjunga kan,
ej skratta friskt, blott småle tungt.
Jag är ej barn, jag är ej man,
mitt blod är längtanssjukt och ungt.
