na för vårt samarbete. Medan jag var i Wien hade
till min bestörtning Dagens Nyheter på ledande
plats tagit avstånd från den så kallade Russelltri-
bunalen, ett offentligt förhör om USA:s framfart i
Vietnam, med Bertrand Russell och Sartre som
främsta moraliska garanter. Meningen var att tri-
bunalen skulle gå av stapeln i Stockholm men re-
geringen ställde sig avvisande och Dagens Nyhe-
ter instämde. Det var ett bakslag för den opinion
jag och hela gardet av skribenter med vår kultursi-
da som huvudforum arbetade för.
Protester inkom från bland andra Sven Lind-
qvist och Birgitta Trotzig och jag var tvungen av-
visa dem för att inte en intern schism inom tid-
ningen skulle för alla uppenbaras. Jag skrev en rad
artiklar, menade som stöd för tribunalen, där jag
hyllade Bertrand Russell och Sartre.
Till Birgitta Trotzig skrev jag, att jag med dessa
inlägg sökt ställa ”sakerna något litet till rätta.
Men naturligtvis är skada skedd. Jag har varit så
upprörd som knappast någonsin i mitt liv och
mycket funderat på att lämna tidningen, men jag
tycker att jag måste hålla ut. Jag står med skuldran
mot en vägg som hotar att rasa in.”
Min arbetsdag började klockan sju. Det var bar-
nen som skulle till skolan som bestämde schemat
och vi hade skolbarn i fyrtio år. När jag var chefre-
daktör med delat ansvar kom korrektur på ledarsi-
dan hem med bud varje kväll klockan nio. Till
dess måste jag vara klar i huvudet. Frestelsen att ta
en whisky fick avvisas. Varje gång DN-bilen stan-