detta ord, sträckte han fingret mot den unga jung-
frun, som var hans sondotter.
Den unga jungfrun reste sig genast från bän-
ken och herr Arne sade till henne: »Du vet hvad
du har att göra.»
Då klagade den unga jungfrun och sade: »Sänd
mig ej ut på detta. Det är ett för svårt uppdrag
för en så späd jungfru som jag.»
»Visserligen skall du gå,» sade herr Arne. »Det
är rätt, att du går, ty du har mest att hämnas.
Ingen af oss har blifvit beröfvad så många af
lifvets år som du, som är yngst ibland oss.»
»Jag begär väl ingen hämnd på någon män-
niska,» sade jungfrun.
»Du skall genast gå,» sade herr Arne. »Och
du skall ej stå ensam. Du vet, att det bland de
lefvande finnes två, som sutto med oss här vid
bordet för åtta dagar sedan.»
Men då Torarin hörde herr Arne säga detta,
trodde han sig förstå, att herr Arne utsåg honom
att kämpa mot missdådare och mördare, och han
utropade:
»För Guds barmhärtighets skull besvär jag
er, herr Arne, — — —»
I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne
och prästgården försvunno i en dimma, och han
själf sjönk djupt ned såsom hade han fallit ned
från en svindlande höjd, och därmed förlorade han
medvetandet.
Då han vaknade till lif igen, började det ljusna
till morgon. Han såg då, att han låg på marken
inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid
honom med lasset, och Grim skällde och tjöt öf-
ver honom.