del den omständigheten : » Jag är själv fjäll - lapp och tänker
och talar som en sådan . » De vedermödor Lsestadius skildrar ,
äro sedan uråldriga tider vårt folks vedermödor , de tankar
och känslor , han gör sig till tolk för , äro vårt folks bästa
tankar och känslor , på samma sätt som de stora svenska dik -
tarnes och författarnes tankar och känslor , sådana de fram ­
träda i diktverken , äro blomman av hela svenska folkets
tanke - och känslovärld .
Om därför svenskarna , vid läsandet av Lsestadius Journal ,
ville överflytta något av sin beundran för den svenske missio ­
nären Lsestadius på saniemannen Lsestadius och det folk , han
tillhörde och erkände sig stolt över att tillhöra , skulle må ­
hända en hel del nya synpunkter vinnas och ordet lapp ej
bli enbart ett skällsord eller benämningen på ett » minder ­
värdigt » folk , med vilket man väl kan känna medömkan ,
men knappast mer .
De många , både kunskapsrika och välmenade män och
kvinnor , som i övrigt skildrat samefolkets liv , ha i allmänhet ,
även där viljan varit som bäst , skildrat det enbart från sven ­
skens synpunkt , gjort huvudsak till bisak och tvärtom . Det
har ej varit samefolket , som skildrats , utan svenskars liv som
turister i ett exotiskt land med en , gubevars , nog så intres ­
sant befolkning , som dock vunnit i intresse , ju mera olikartad
andra människovarelser och ju närmare djurets ståndpunkt
man kunde framställa den . Svenskar , som resa genom lapp ­
markerna med hästlass av konserver och huvudet fullproppat
med sina egna storhetstankar , utan att kunna vårt språk , utan
att kunna följa oss på våra vandringar , i vårt arbete , utan
låtande sig fraktas som kollin genom bygderna , de skriva , under ­
stödda av staten och enskilda , böcker om oss och vårt
liv , som hallstämplas såsom » sanningen om lappen » . Inte
för att därmed göra samefolket skada — det vilja vi , trots
allt , ej tro — utan för att göra sitt eget lilla löjligayag - intressant .
Men det för oss , sameh , farliga med dylika » sanningar om
lappen » — sådana de framträda exempelvis i en Ester Blenda
Nordströms eller Ossian Elgströms verk — är , att den svenska
allmänheten , som läser dessa böcker , får samma förvrängda
och oförstående blick på sameh som författarne haft , betrak ­
tande oss som etnografiska föremål , tillhörande en tid , som
redan är förfluten , varför vi ej böra ens göra ’ en antydan
om , att vi vilja någon utveckling . Så mycket ont i detta avseende