Solen hade redan gått ned bakom Vassojärvi, men rymden var
ännu fylld av flammande ljus, som långsamt bleknade till som-
marnattsskymning. Här och där mellan de dunkelblå fjällen
blänkte en purpurröd strimma av nyfallen snö eller en klunga
dvärgbjörkar, gnistrande i höstens första rimfrost.

Dagens arbete var över. Männen återvände till lapplägret med
sina fångstrep över skuldrorna och kvinnorna med sina mjölk-
stävor. Hjorden på tusen renar stod samlad kring lägret, vaktad
av hundarna för varg och lo. Kalvarnas ideliga rop och klövar-
nas knastrande dog långsamt bort: allt var tyst, då och då hör-
des blott ett hundskall, en nattskärras skärande skri eller tutan-
det av en berguv långt bort i fjällen.

Jag satt på hedersplatsen vid sidan av Turi själv i den rök-
fyllda kåtan. Ellikare, hans hustru, kastade en bit renost i den
stora kitteln över elden, och räckte oss, männen först och sedan
kvinnorna och barnen, en tallrik tjock soppa, som vi åto under
tystnad. Vad som var kvar i kitteln fördelades bland hundarna,
som ej voro på vakt, och som den ena efter den andra hade
krupit in och lagt sig vid elden. Sedan drucko vi i tur och ord-
ning var sin kopp utmärkt kaffe ur hushållets två koppar, och
alla togo fram sina små pipor ur läderpungarna och läto sig