Ludvig Nordström (1882-1942)

LUDVIG NORDSTRÖM (1882–1942), ”Lubbe” kallad, drevs i sitt författarskap och sin journalistik av en aldrig sviktande tro på industrialiseringens och kapitalismens välgörande krafter. Nordströms framstegsoptimism och reformvilja vilade på samhällsvetenskaplig grund. Han kom därvid att skissera en utopisk ideologi, vilken han kallade ”totalismen”; en lära, med såväl kristna som socialistiska förtecken, där handel och kommunikationer styrs av stora truster och samhällsmedborgarens tillvaro förflyter enligt noggrant uppgjorda regleringar och ordningar. Nordström började sin författarbana som folklivsskildrare. Under sommaren 1905 arbetade han som fiskardräng på Ulvön, i Örnsköldsviks skärgård, och erfarenheterna från arbetet kom att ligga till grund för såväl hans debut, med diktsamlingen Kains land (1906), som novellsamlingen Fiskare (1907). I flera därpå följande verk skildrade Nordström sin hemstad Härnösand – i fiktionen kallad Öbacka – och dess folk, industri och, framför allt, affärsliv. Med industrialisering följer, vill Nordström här säga, en civilisationsprocess som frigör människan från alltför ålderdomliga seder och för henne fram mot större upplysning och välstånd. Med framtidsromanen Resan till Cythere (1917) fick han möjlighet att i fri form gestalta sin utopiska vision. Här möter en idealisk, ny värld där världshandel rivit geografiska och kulturella barriärer och lett fram till ett välordnat och lyckligt samhälle. Under 1920–talet gestaltar Nordström sin lära om totalismen i fyra böcker om den ideale affärsmannen som under olika namn – bland dem Petter Svensk – får röra sig genom seklerna, från 1700–talet och framåt. Den kapitalistiska läran närmar sig här mystiken i visioner av alltings skapande helhet och affärsmannens mission vad gäller att bringa folket till upplyst kunskap. Med romanen Planeten Markattan (1937) skiftar perspektivet en aning. Huvudpersonen patron Lacks ekonomiska öde följer en inte helt stabil bana och en viss skepsis mot penningens vederkvickelse anas. I den följande romanen Kapten Åbygges vita häst (1941) skönjer man, på samma sätt, en nyvunnen insikt om det skinande samhällsbyggets förlorare. Inmängd i Nordströms framstegsoptimistiska prosa ljuder här mörkare toner om armod och utslagning. Mest känd blev Lubbe Nordström för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ”Med Ludvig Nordström på husesyn” – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år. Nordström längtade, skriver han, efter att få se ”Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss”. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt. Med sin skildring väckte Nordström våldsam debatt om landsortens sanitära och sociala förhållanden och satte därmed ljuset på flera samhälleliga brister vilka sedermera kom att stå i fokus för omdaningar och reformarbete.