Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818)

JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA (1750–1818) växte upp på familjens herrgård Skenäs i Vingåker. Hans barn– och ungdom kom att starkt prägla hans diktning; såväl vad gäller landskapsskildringar, inspirerade av barndomshemmets vackra parker, som hans kärlekslyrik, där ett ungdomssvärmeri med en tjänsteflicka, besjungen som Themir, återkommer. Oxenstiernas morbror, G F Gyllenborg, hade uppsikt över hans bildning och hans informator var poeten Olof Bergklint; båda männen spelade stor roll för den unge mannens skaldskap. Nitton år gammal valdes Oxenstierna, då tjänsteman i kanslikollegiet, in i sällskapet Utile Dulci, och han kom att publicera ett flertal dikter i dess Vitterhetsnöjen. Bland Oxenstiernas mest kända dikter kan nämnas landskapsdikten ”Natten” och tankedikten ”Oskuldens religion”, av Tegnér kallad ”poesiens bergspredikan”. Hans två största diktverk är ”Skördarne” och ”Dagens stunder”; den förra en skildring av herrgårdslivet med starka drag av skaldens egna upplevelser som ung; den senare en stämningsfull naturbeskrivning, på skickligt flätad jambisk vers, med genremässiga rötter i Vergilius ”Georgica” och med drag av förromantisk mystik och fantasi. Oxenstierna var, vittnar hans samtida, en enkel, blygsam och anspråkslös man. Han tyngdes av de plikter, bland dem riksmarskalkämbetet, som Gustaf III sedermera kom att lägga på honom. Bäst trivdes han i glada och vittra vänners lag, och de dagböcker han skrev ger en levande bild av tidens herrgårds– och stadsliv.