Viktor Rydberg (1828-1895)

VIKTOR RYDBERG (1828–95), journalist, författare och forskare. Hans författarskap spänner över många genrer, från romaner och dikter till essäer och avhandlingar i ett brett spektrum av ämnen. Allt präglat av ett starkt idéintresse, poetisk fantasi och klassisk klarhet i stilen. Följetongen Vampyren (1848) tillhörde de ungdomsverk han aldrig gav ut under eget namn; den ”riktiga” debuten blev istället äventyrsromanen Fribytaren på Östersjön (1857). Idéromanen Den siste Athenaren (1859), där kristet och hellenskt ställs mot varandra, blev hans litterära genombrott och kom via sitt förord att forma bilden av honom som stridsman för tankens frihet. Men den stora ryktbarheten kom genom Bibelns lära om Kristus (1862), en teologisk pamflett som träffade nationen ”som en elektrisk stöt”, skakade den svenska kyrkan och gjorde fundamentalismen omöjlig i bildade kretsar. Kyrkokritiken följdes upp i Medeltidens magi (1865), men därefter följde en omorientering, bort från konfrontation och reformatorsroll. Efter en Italienresa 1874 bröt han en lång tystnad, debuterade som skald, erövrade nya läsargrupper och avancerade socialt. Kantaten till jubileumsfesten i Uppsala 1877 (tryckt i Dikter, första samlingen, 1882) blev det perfekta poetiska uttrycket för hans och tidens idealism, och rollen som ”siare” lades till stridsmannen. Under åttiotalet retirerade Rydberg (som inte trivdes i realismens litterära klimat) in i ett missriktat försök att rekonstruera de gamla germanernas mytologi. Nittiotalet blev en ny återkomst, med social diktning (”Den nya grottesången” i Dikter, andra samlingen, 1891) och en predikan för öppenhet och tolerans i romanen Vapensmeden (1891). Den romantiska kärlekssagan Singoalla, som han publicerat 1857 och uppdaterat hela livet, fick sitt genombrott med fjärde upplagan (1894); den hade aldrig passat in i hans offentliga roll men blev senare hans mest lästa och livskraftiga verk. Mot slutet av sitt liv framstod han som ”nationens lärare”, och hans verk behöll ett starkt inflytande c:a 50 år efter hans död, inte minst för att han kunde fungera som referenspunkt för såväl konservativa som liberaler och socialister, liksom för både kristna och religiöst oppositionella.

Tore Lund
Målning av Albert Edelfelt. Nationalmuseum.