Elias Sehlstedt (1808-1874)

Tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874) har gått till eftervärlden som författare till texten till visan ”Litet bo jag sätta vill”. Sällan har väl den svenska idyllen skildrats lika fullödigt:

”Litet bo jag sätta vill:
gård med trädgårdstäppa till,
liten åker till att grafva
vill jag uppå landet hafva;
huset utan vank och brist:
fyra rum och förstukvist;

ladugården lagom stor:
åtta får och fyra kor;
gris i stian, häst i stallet,
liten kvarn vid vattenfallet,
och vid bryggan nervid strand
liten båt att ro ibland;

gröna ängar, gödda fält,
allting så ordentligt ställdt,
harfvad åker, raka diken,
vacker utsikt utåt viken
och, så långt man skönja kan,
berg och holmar om hvarann.”

Men idyllen, vars väsen Sehlstedt så skickligt frammanade (bland annat i de av lätt ironi färgade samlingarna Telegrafen och Utkiken), kunde framstå som mycket avlägsen i den hårda vardagen som tullinspektör i Sandhamn. I skildringen av denna verklighet kom Sehlstedt närmare uppgivenhetens utmarker, och formen antog också nya, orimmade skepnader:

”Detta är det dystra,
Mat- och glädjefattiga Sandhamn,
Af dof Liffländsk grundton.
Detta de torskätande folkens,
De eviga sydvesternas land;
Det öckenödsliga,
Det i evigt träde liggande
Sandhedarnes hem,
Flundrornas och måsarnas,
Getternas,
De korsande vindarnas;
Det kroniskt arma,
Insaltade och tysta,
Det i denna stund vinterlurfviga,
Frusna, ramsugande Sandhamn.”

I ett brev till Albert Bonnier i juni 1867 beskriver Sehlstedt sin situation rättframt och frustrerat:

”Broder Bonnier!

Jag har alldrig på 15 år varit så öfverlupen af Skeppare och göromål som nu denna vår. Orsaken är att alla fartyg som skola opp åt Norrland för att lasta, ha ej kunnat komma fram för is. Derföre gå de in hit i Sandhamn och gör mig ett sjudjefla besvär. Jag kan derföre ej tänka på någonting annat än Skeppssattyg; och Gud vet när jag får någon ro på det här stället.”

Lyrisk idyll och prosaisk verklighet: Sehlstedt omfamnar dem bägge och gör dikt av helheten.