Zacharias Topelius
ZACHARIAS TOPELIUS (1818–1898) föddes som son till stadsläkaren i Nykarleby. Han undervisades av fadern och av informatorer, gick i skola i Uleåborg och tog studenten vid femton års ålder. Inför universitetsstudierna undervisades han i Helsingfors av Runeberg. Hans beläsenhet var redan i tonåren imponerande och han var brådmogen som författare. Den finskspråkiga litteraturen fanns tidigt i närheten som en inspirationskälla, eftersom fadern samlade och nedtecknade finsk folkpoesi.
Topelius hade många roller under sitt långa liv: journalist, prosaförfattare, historieprofessor, sagodiktare. Hans litterära produktion är överväldigande stor, ojämn och skiftande; även om mycket numer har glidit in i glömskan finns tillräckligt mycket kvar som levande litteratur.
Hans poesi spänner över ett stort register, där särskilt den delvis tonsatta sviten ”Sylvias visor” har blivit populär. (Sylvia är det latinska fågelnamnet på en rad sångare.) Därtill skrev han också idédikt av olika slag, men ofta med konkret och patriotisk förankring, t.ex. ”Islossningen i Uleå älv” och ”Den blå randen på havet”. Hans mest kända dikt, ”Vintergatan”, går delvis tillbaka på en kinesisk saga.
Som prosaberättare har Topelius kanske blivit mest uppskattad för Fältskärns berättelser (1853–67), en Walter Scottinfluerad svenskfinländsk historisk romansvit, där berättaren likt Runebergs fänrik Stål är en person som var med i händelseförloppet. Han prövade också på att skriva dramatik. Hans mest lyckade drama, Regina von Emmeritz (uppf. 1853), omarbetades till att bli en del av Fältskärns berättelser.
Om hans patriotism vittnar bildverket Finland framställt i teckningar (1845–52) som han skrev texter till och redigerade, liksom uppföljaren Boken om vårt land (1875), en lärobok som utkom i många upplagor.
Han var en sammansatt karaktär: politiskt liberal, varmt troende, framtidsoptimistisk. Tidens kvinnoemancipation stödde han och han ingick också i Svenska fruntimmersskolans råd i Helsingfors. Han skrev mycket för barn; som sagoförfattare i H. C. Andersens anda blev han populär också i Sverige.
En sen svit dikter på blankvers med den sammanfattande titeln Motiv (1884) sticker ut. Framför allt den beska ”Kommunismens vagga” överraskar. Bilden av de fattiga som ser genom ett skyltfönster hur de förmögna njuter av överflödet, gör honom inte till någon anhängare av kommunismen – men till någon som förstår varför den har uppstått. Slutorden ”Egendom är stöld” är ett direkt citat från den franske socialistpionjären Pierre-Joseph Proudhon.
Trots sin slående bild av ekonomiska orättvisor stod Topelius främmande för den naturalism som utvecklades i den svenskspråkiga litteraturen både i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Han protesterade skarpt mot sin förläggare Bonnier i Stockholm för att denne gav ut Strindbergs råa och ogudaktiga författarskap. Fröken Julie och Tjänstekvinnans son var för Topelius smutslitteratur.
Under den senare delen av sitt för tiden långa liv bodde han i Sibbo väster om Helsingfors. På sin åttioårsdag blev han omsorgsfullt hyllad som den älskade författare han var. Några veckor därefter avled han.
