Rudolf Värnlund (1900-1945)

I en sen text såg RUDOLF VÄRNLUND (1900–1945) tillbaka på sitt liv från den omvända utsiktspunkt som ett nära nog absolut bottenläge erbjöd. Efter sex veckors vistelse på en nervklinik hade han återkommit till Stockholm och en gråkall marsdag klivit av bussen vid Norra Bantorget. Han tog in på ett sjaskigt hotell med allt han ägde: en skrivmaskin, en väska med lite kläder och toalettsaker och tolv kronor i plånboken. De gick åt till att skaffa bröd, ost, sardiner och brännvin, och sittande på sängen i det motbjudande rummet tog Värnlund mått på sin situation: ”Jag hade nyss fyllt fyrtio. Jag hade mer än tjugo böcker, novellsamlingar, romaner och skådespel, bakom mig, några hundratal noveller och artiklar, och minst ett tjog radiopjäser.”

Den höga produktionstakten sedan bokdebuten 1924 med novellsamlingen Döda människor hade ekonomiska orsaker, men betingades också av en stark litterär ambition. I den omfattande korrespondensen med kollegan Eyvind Johnson, utgiven 2018 under titeln Bara genom breven till dig, vän! blir de två unga författarnas enorma energi och beslutsamhet tydliga. Båda visste att deras bakgrund och uppväxt i proletära omgivningar gett dem ett unikt material, att de hade något nytt att komma med. Men känslan av att vara representant för en socialgrupp som dittills inte haft någon plats i den svenska litteraturen fick aldrig Värnlund att bortse från individuella perspektiv, liksom den politiska dimensionen aldrig tilläts överflygla den psykologiska.

”Jag kunde aldrig se tillbaka”, skrev Värnlund vidare i den posthumt utgivna, självbiografiska Rum som jag bott i (1982). ”Jag glömde alltid mina misslyckanden, vilket var både en styrka och en svaghet – en styrka, emedan glömskan satte mig i stånd att fortsätta framåt och hindrade grämelsen att vinna insteg i sinnet, en svaghet, emedan jag i viss mån aldrig lärde av mina misstag.” Samtidigt tillät han sig inte att glömma sitt personliga förflutna, det stoff han som författare hade att arbeta med.

Rulle Värnlund har kallats ”Söders Dostojevskij”. Hans revir låg mellan Zinkensdamm och Mälarhöjden, men vid sidan av viljan att detaljerat skildra en miljö fanns alltid strävan efter det allmänmänskliga. Teatern blev helt logiskt hans speciella område att gestalta mänskliga och politiska problem inom. Värnlund är den svenska arbetarlitteraturens ende dramatiker, och redan hans första pjäs Den heliga familjen väckte stor uppmärksamhet när den 1932 hade premiär på Dramaten.

Värnlund var bara 45 år då sängrökning gjorde slut på hans liv. Spriten och depressionerna hade gått hårt åt honom, men han var full av litterära planer. Hans obändiga stil, som avsatt så märkliga resultat som romanerna Förbrytare (1928) och Det druckna kvarteret (1929), med sina formellt nyskapande inslag, eller den pacifistiska pjäsen U 39 (1939), uppsatt av en ung Ingmar Bergman – hans energiska, drivande stil var märkligt obruten.