Maria Wine (1912-2003)

Barndomens sår läks aldrig helt, säger MARIA WINE (1912–2003) i den sena samlingen Den bevingade drömmen (1987). Wine föddes i Köpenhamn som Karla Marie Petersen; hon lämnades som fyraåring till ett barnhem och fick fosterföräldrar från tio års ålder. Avsaknaden av band till de biologiska föräldrarna, uppväxtens otrygghet och den samtidiga längtan efter och skräcken för att bli vuxen är återkommande teman hos Wine. I en annan dikt i samma bok beskriver hon sin tomhänta vuxenhet och undrar var det barn gömmer sig som ”var början till mitt / livs långa dikt”.

Barnet identifieras med ett av utsatthet och osäkerhet fött uttrycksbehov. Den imponerande omfattningen av Wines verk – över trettio diktsamlingar och prosaböcker, urval och samlingsvolymer oräknade – kan tänkas ha en grund i det faktum att det dröjde relativt länge innan denna hennes ackumulerade längtan efter att formulera sig fick utlopp.

Maria Wine (efternamnet tog hon efter modern) började skriva på danska, inspirerad av Artur Lundkvist som hon träffat och gift sig med 1936. Sedan ett första bokmanus blivit refuserat övergick hon till svenska och debuterade med ett antal dikter i kalendern Horisont 1942. Tre år senare utkom den första diktsamlingen Vinden ur mörkret. Wines tidiga författarskap följer och påverkar fyrtiotalets svenska modernism: till dess ångestfyllda visioner lägger hon en hetare känslotemperatur och en större tro på det egna subjektets upplevelser och iakttagelser.

År 1951 publicerade Wine en uppmärksammad barndomsskildring, Man har skjutit ett lejon, och under decenniet som följde flera av sina starkaste enskilda böcker, som de lyriska reseskisserna i Munspel under molnen (1956) och den stramt behärskade Vinge (1961). Hennes samlingar från det senare partiet av den långa poetiska verksamheten kan göra ett osovrat intryck, men deras lätta monologiska tendens uppvägs av författarens iakttagelseförmåga och känslomässiga engagemang. Från de tidigare storslagna perspektiven sker en fin inzoomning på tvåsamhetens vardagsdetaljer, som i ”Den dagliga kärleken” ur Nattlandia (1975), där kärleken med en underbar färggnistrande fras sägs vara ”att på resan genom dagen / vila tillsammans på klockslagens små väntstationer / och intaga gemensamma måltider / upplysta av lingonsyltens röda glädje”.

I slutdikten i sin sista separat publicerade samling Utan längtan – inget liv (1997) gjorde så Maria Wine en grandios tillbakablick på ett över femtio år långt författarliv. Det skedde i slutdikten ”Titellek”, som här får utgöra hennes egen presentation av sitt verk:

Vinden ur mörkret
öppnade poesins port för mig

På Feberfötter har jag flytt
rädd för mig själv

I Lejonets sorgsna ögon
har jag känt igen min egen sorg

I Född med svarta segel
har jag ändå plockat
blåklockornas blåa ljus

I Munspel under molnen
spelade en ensam flöjtton:
hejdade hotet av de tunga molnen

I Kanskes osäkra båt
har jag ofta seglat
utan något mål

I Virveldans släppte jag modigt fram
min nyupptäckta glädje
”Vågar man dansa så vågar man leva.”

I Talar fågel, talar jag
lekte jag ut min önskedröm att
få bli en kvinnlig H.C. Andersen
som lät tingen, blommorna
och djuren tala

I Vredens och kärlekens hand
kämpade jag för en duvlik fred

I Nattlandia
släckte kyrkorgelns släpande toner
min lekfria söndagsglädje

I Svårmodets mod
befriade jag mig från
många av mina fobier

I Lövsus i moll
jagade jag både den ljusa och
mörka sanningen
följden blev en krossad önskedröm

I Den bevingade drömmen
döpte jag natten till
gryningens moder