I.

Den japanska dollarn.


Någon gång fram mot slutet af 1880-talet skref en stock-
holmskorrespondent till landtsortsprässen bland annat föl-
jande rader, som jag ännu äger kvar i urklipp:

»En amatördetektiv

är den färskaste företeelsen i vårt Stockholm, som enligt
åtskilliga tecken att döma småningom kommer att moder-
niseras till en storstad i egentlig bemärkelse äfven på detta
område. Den nye »spårhunden» – vi hoppas att han för-
låter oss detta uttryck – är ej att förväxla med innehaf-
varne af mer eller mindre tvätydiga så kallade upplysnings-
byråer. Han är (eller lär vara) en sannskyldig konstnär i
sitt själfvalda yrke, som han påstås bedrifva med verklig
lidelse och konstnärstemperament.
Man skulle ha skäl att förmoda att han vore en nagel
i ögat på den officiella aflönade polisen, men förhållandet
säges vara tvärtom. Herrarne vid Myntgatan afundas sin
kollega hans intelligens, men vi ha hört flera än en af dem
uttala sin beundran öfver hans praktiska skicklighet, isyn-
nerhet som han aldrig på minsta sätt går dem i vägen.
utan upprepade gånger lämnat »Det heliga Hermandad»
sitt värderika bistånd utan anspråk på pekuniär ersättning.
Han säges nämligen vara amatör äfven i så måtto att
existensnödvändigheten ej drifver honom till hans ansvars-
fulla och i utomordentlig mån grannlaga verksamhet. Enligt
hörsägen är han nämligen den lycklige ägaren till en rätt