Olof Bergklint (1733-1805)

OLOF BERGKLINT (1733–1805) var under unga år verksam som informator åt bland andra Samuel Tilas och Johan Gabriel Oxenstierna. Han prästvigdes 1781 och blev två år senare prost i Gladsax och Tommerup. Han var en av stiftarna till sällskapet Vitterlek (1758) och publicerade många dikter i dess Öfningar (1760–63). Bergklints poesi genomströmmas av melankoli och svårmod, som exempel kan här nämnas den i Vitterhetsnöjen publicerade ”Ode öfwer lifvet” (1772) samt elegin ”Den blinde” (1780) där en man som mist synen lovsjunger den natur han aldrig mer kommer att få se. Dessvärre skrev Bergklint ofta i en tungfotad form och vännen J. G. Oxenstierna kom att beklaga hans ”kärva och elaka verser”. Ett lättare handlag hade Bergklint med den obundna prosan, i vilken genre han räknades till sin samtids främsta. Hans mest betydande verk är där det Tal om Skalde-Konsten vilket han höll inför Västmanlands–Dala nation i maj 1761. Bergklint framhåller där de klassicistiska idealen och går till storms mot tillfällighetsdiktare och dussinpoeter. Som kritiker gjorde han sig mest känd för striden med Erik Brander, gällande dennes sorgespel Habor och Signild. Bergklint granskade sorgespelet i Kongl. bibliotekets tidningar i juli 1767. Hans svar på den upprörde Branders inlaga kom sedermera att forma sig till vad som kallats den första egentliga recensionen på svenska språket i så måtto att ett litterärt verk där för första gången bedömdes på rent konstnärliga synpunkters grund. Sina tankar kring estetik och kring kritikerns verksamhet samlade Bergklint i Sammandrag av alla vetenskaper (1775, en fullständigt omarbetad upplaga utkom 1781) där han bland annat genomförde en analys av det svenska språkets prosodi.