Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

GUSTAF AF GEIJERSTAM (1858-1909) var, i sitt författarskap, starkt inspirerad av Zola och de franska naturalisterna och därvid en sann åttiotalist. Iakttagelsen och den psykologiska studien ligger till grund för merparten av hans berättelser. Geijerstam debuterade med novellsamlingen Gråkallt (1882) som följdes av Strömoln (1883). Georg Brandes fann verken begåvade, men uppmanade Geijerstam att söka sig mer utmanande motiv. Geijerstam hörsammade detta och tillbringade sommaren 1883 hos en fiskarfamilj i Stockholms skärgård. Resultatet av vistelsen blev ett antal berättelser i samlingen Fattigt folk 1 (1884). Geijerstam inledde där även sitt arbete med brottmålsskildringar byggda på verkliga dokument; den genre i vilken han skulle komma att skriva sina mest betydande alster. Kriminalstudierna fortsattes i Fattigt folk 2 (1889). Som många i sin författargeneration upptogs Geijerstam av klyftan mellan ideal och verklighet. Konflikten får hos honom sin mest akuta gestaltning i romanen Medusas huvud (1895) där den starke hjälten går under i sin ovilja till anpassning. Vid mitten av 1890–talet företog Geijerstam även flera sociala undersökningar som redovisades i bland annat Anteckningar rörande arbetarnes ställning vid fyra svenska gruvor (1897). Samtidigt gick hans författarskap in i en ny fas där observation gav vika för mer själslig analys. Han närmade sig här alltmer Dostojevskij och den ryska realismen. År 1897 blev Geijerstam, som också gjort sig känd som flitig skribent i litterära frågor, rådgivare hos Gernandts förlag, som då gav ut Strindbergs böcker. De båda vännerna återknöt därmed kontakten; Geijerstam hade tidigare försvarat Strindberg under Giftasåtalet. Tio år senare tecknade Strindberg i Svarta fanor ett nidporträtt av Geijerstam, där kallad Lille Zachris. Geijerstam, som beundrade Strindberg och ständigt sökte dennes vänskap, hämtade sig aldrig från brytningen.