Man närmade sig Sverge.
Tidigt en eftermiddag hade man några sjömil
låringsvis om babord, i en sjunkande och kall
decembersol, sett bränningarna bryta sig höga som
hus mot Rockalls vattenökensensliga och guanovita
sockertopp.
På söndagsmorgonen förklarade kaptenen vid fru-
kostbordet, att man under natten passerat genom Pent-
land Firth.
På kvällen samma dag hade det varit kaptensmid-
dag: frackar, dekolletéer och juveler från Newyork
och Seattle, Chicago och Worchester, Saint Paul och
Minneapolis; champagne och högstämda tal för det
nya och det gamla landet, för kaptenen och för båten;
musiken hade spelat ”Du gamla, du fria” och ”Stars
and stripes” och vid desserten hade en legationssekre-
terare på semesterresa hem från beskickningen i Tokio
deklamerat Heidenstams Sverge och lockat tårar ur
månget gammalt härdat och slugt emigrantöga.
Måndagen hade gått i uppbrottets tecken. Man hade
packat. Och på tu man hand, i ett hörn inne i baren
eller i det decemberråa nordsjödiset ute på promenad-
däck, hade de, som därtill voro nödgade, brutit mer
eller mindre romantiska förbindelser, som under en
tio, tolv dagars lättjefullt lyxliv på en atlanterångares