Därinne, där dammet ligger tjockt och lik-
som gömmer den för hvarje mänskligt öga, står
en kista, inlagd med pärlemor i den rikaste
mosaik. Skrapar man dammet af den, så tyckes
den lysa och glittra som en bergvägg i en saga.
Kistan är läst, och nyckeln finnes i godt förvar;
användas får den ej. Ingen dödlig får kasta en
blick i kistan. Ingen vet hvad som finnes i den.
Först då adertonhundratalet nått sitt slut, får
nyckeln sättas i låset, locket lyftas och de skat-
ter, som det vaktat, skådas af människor.

Så har den förordnat, som ägt kistan.

På lockets mässingsplåt står en inskrift;
»Labor vincit omnia». Men en annan inskrift
skulle passa den bättre. »Amor vincit omnia»
borde där stå. Äfven den gamla kistan i skräp-
rummet under läktartrappan är ett vittnesbörd
om kärlekens allmakt.