XII.

DEN STORA FJÄRILEN.
Onsdag 6 april.

Gässen foro fram längsefter den långa ön, som låg
tydligt synbar under dem. Pojken kände sig glad och lätt
om hjärtat under färden. Han var lika så nöjd och belåten,
som han hade varit dyster och nedstämd dagen förut, när
han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter gås-
karlen.
Han såg nu, att det inre av ön bestod av en kal högslätt
med en bred krans av gott och fruktbart land längsmed
kusterna, och han började förstå meningen med något, som
han hade hört förra kvällen.
Han hade just suttit och vilat vid en av de många
väderkvarnarna, som voro resta på högslätten, när ett par
fårherdar hade kommit gående med hundarna vid sidan
och en stor fårhjord i följe. Pojken hade inte blivit rädd,
för han hade suttit väl gömd under kvarntrappan. Men
det hade fallit sig så, att herdarna hade kommit och satt
sig på samma trappa, och då hade det inte varit annat
för pojken att göra än att hålla sig stilla.
Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör
mest, den andre var en gammal besynnerlig en. Kroppen
var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet
hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp
och huvud alls inte ville passa ihop.
En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med
en obeskrivligt trött blick. Så började han tala med kam-