På den tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med
vildgässen, fanns det i Uppsala en sådan präktig ung stu-
dent. Han bodde på ett litet vindsrum och var så spar-
sam, att folk sade, att han levde på rakt ingenting. Stu-
dierna skötte han med liv och lust och blev fortare fär-
dig med dem än någon annan. Men han var inte någon
plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod
sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt
sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel
på honom, om det inte skulle vara det, att han hade blivit
bortskämd av medgången. Men sådant kan hända den
bäste. Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte
i ungdomen.

En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg
han och tänkte på hur utmärkt han hade det. »Alla män-
niskor tycker om mig, både kamrater och lärare,» sade
han för sig själv. »Och så förträffligt, som det har gått för
mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen för sista
gången, och sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara
färdig i tid, får jag genast en plats med stor lön. Det är
märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag sköter mig ju
också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för mig.»

Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och läsa
många tillsammans som skolbarn, utan de studera var för
sig hemma på sina rum. När de ha blivit färdiga med