Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro
gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde
hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få
sitta alldeles i fred och tänka på sin bror. Hon påminde
sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter
det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att
lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del
av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre för-
stod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom,
och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät
bitterligen. »Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer
har lille Mats?» snyftade hon.

Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade
haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt, att söm-
nen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och
inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som
hon just satt och tänkte på. Hon tyckte, att lille Mats kom
livslevande in i rummet till henne. »Nu, Åsa, ska du gå och
ta reda på far,» sade han. – »Hur ska jag kunna göra
det, när jag inte en gång vet var han finns?» tyckte hon,
att hon svarade. – »Var inte orolig fördenskull!» sade lille
Mats raskt och muntert, som hans vana var. »Jag ska sända
till dig en, som ska hjälpa dig.»

I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats
sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare.