Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram
högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking
raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många
vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man
knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse
flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme
och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De
sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade
nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde
de gamla gässen med sig tjugotvå gässlingar, som hade
växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger
och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla
jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.

De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon lång-
tur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba
färden. »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!»
ropade de i jämmerfull ton. – »Vad står på?» frågade förar-
gåsen. – »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar
har tröttnat att röra sig,» skreko ungarna. – »Det går bättre,
ju längre ni håller på,» svarade förargåsen och saktade
inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det
tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade
sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar, klagade
de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana