Lars Johansson (Lucidor) (1638-1674)

LARS JOHANSSON (1638–74) är mer känd under signaturen Lucidor. Hans författarskap omfattar alla slags världsliga och andliga visor, erotiska dikter och tillfällesdikter inom såväl bröllops- som begravningsgenren. Till hans mer kända verk hör den förnöjsamhetsfilosofiska visan ”Skulle jag sörja, så vore jag tokot” och den av Hedvig Charlotta Nordenflycht prisade gravdikten över Elisabeth Juliana Strijk (1671) där Lucidor med barockens praktfulla språk tecknar bilder av förgänglighet, av kroppens ändlighet och dödens evighet. En av hans bröllopsdikter, Gilliare kwal (1669), skriven till Konrad Gyllenstierna och hans hustru, ledde till rättegång och flera månaders fängelsevistelse. Vid tiden hade utfärdats förbud mot obeställda bröllops- och begravningsdikter och Gyllenstierna kände sig därtill förnärmad av diktens skildring av den envetne friaren samt att poeten underlåtit att räkna upp alla hans titlar. Lucidor förnekade bestämt att dikten gav uttryck för dubbeltydigheter eller att den var menad som en paskill. Han frikändes från denna anklagelse och fängelsestraffet blev betalningen för överträdelsen av förbudet mot ”obedin” tillfällesdikt. Av hans andliga visor kom tre att införas i 1695 års psalmbok. Här skall också nämnas hans säregna dialogdikt ”Ett samtal mellan Döden och en säker människa”, där den övermodiga människan av den ironiske Döden, genom frågor och svar, drivs till att erkänna sina synder. Den 13 augusti 1674 kom Lucidor själv till livets slut, då han, av fänriken Arvid Storm, blev nedstucken efter ett gräl på krogen Fimmelstången i Stockholm.