Mathilda Roos (1852-1908)

MATHILDA ROOS (1852–1908) växte upp i ett välbärgat och liberalt sinnat hem. Som förmögen ung dam levde hon ett luxuöst dagdrivarliv där hon samtidigt iakttog sin omgivning och beskrev den i kvicka, till dels satiriska och pessimistiska skildringar. Inspirerad av Strindbergs Röda rummet ville hon så verklighetstroget som möjligt spegla det liv och de människor som omgav henne, och 1881 gav hon ut sin första roman – Marianne – vilken blev en omedelbar läsarsuccé. Denna följdes av följetongen Höststormar, publicerad i Stockholms Dagblad 1881 och i bokform 1887, vars skildring av livet i Stockholms högborgerliga familjer, och oblyga berättelse om erotiskt spel och förvecklingar, väckte anstöt hos läsarna. Roos skrev ofta, som i romanen Hårdt mot hårdt (1886), om kvinnornas kringskurna situation, om ej med samma entydiga tendens som hos flertalet av med henne samtida kvinnliga författare. Och hon väjde inte för obekväma eller utmanande ämnen; frispråkigt och öppet skildrade hon sexuella trakasserier, dubbelmoral och förtryck. Efter att på kort tid ha drabbats av motgångar, sjukdom och sorg fann Roos en fast punkt i religionen. År 1892 blev hon medlem av Kristna Föreningen Unga Kvinnor där hon också stod som utgivare för föreningens tidskrift Hemåt. Efter sin omvändelse fortsatte Roos att skriva romaner med ett starkt socialt patos, nu på uttalat kristen grund; bland hennes senare verk kan nämnas Strejken på Bergstomta (1892), De osynliga vägarna (1903) och Hennes son (1904). Roos var även en framstående folklivsskildrare, och skrev den mycket populära Helgmålsklockan (1896), om Norrlands folkliv och natur. Hennes näst sista bok – Hvit ljung (1907), en skildring av småskollärarinnornas svåra levnadsförhållanden på landsbygden – blev hennes mest lästa. I debatten kring Ellen Keys läror deltog Roos med ett antal skarpa inlägg, bland annat i broschyren ”Egoism” och ”lycksalighet”. Några tankar med anledning af fröken Keys artikel ”En förklaring” (1894) där hon vände sig mot Keys prisande av självhävdelsen och lyckomoralen. I broschyren Ett ord till fröken Ellen Key och till den svenska kvinnan (1895) kritiserade hon Keys könsteorier vilka, menade hon, fäste kvinnan i färdiga mönster och berövade henne hennes frihet som självständig varelse. Även romanen Skepp, som förgås i stormen (1896) innehåller kritik av Keys antifeministiska åsikter. Tillsammans med Laura Fitinghoff uppförde hon huset Furuliden i Stocksund, vilket sedermera blev Sagabo vilohem för kvinnor.