Olof Rudbeck den äldre
OLOF RUDBECK den äldre (1630–1702). Vetenskapsman, arkitekt, trädgårdsfantast, kartograf, författare, sångare, universitetsrektor, göticist, fornminnesforskare: listan över biskopssonen Rudbecks verksamheter är lång och hans betydande insatser för det svenska kulturlivet under den andra hälften av 1600-talet är snart sagt omöjliga att överblicka. (I Rudbeck 1630–1702. Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (2002) åstadkommer Gunnar Eriksson ett biografiskt-monografiskt storverk och ger den överblick och djupsyn som dessa korta rader självklart inte förmår skänka: för djupare studier i Rudbecks gärning finns ingen bättre ingång än Erikssons bok). Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv är det Rudbecks monumentala Atland eller Manheim (fem vol., 1677–1702) som lämnat ett outplånligt avtryck. Arkeologiska artefakter och mytiska platser, etymologier och mycket hårt anspända läsningar av antika texter blir, i Rudbecks göticistiska tolkning, bevis för att Sverige är det svunna Atlantis. Från detta fjärran och endast fragmentariskt bevarade Sverige kommer, hävdar Rudbeck, all världens kultur och all världens civilisation. Verket väckte inte endast nationell utan också internationell uppmärksamhet, och det kom att dröja förvånansvärt länge innan de smått absurdistiska beviskedjor som Rudbeck satt samman ifrågasattes på allvar. Men kvar står, trots (eller kanske tack vare) teoriernas närmast paranoiska detaljrikedom, ett av barockens stora litterära verk: ett vetenskapligt fossil stelnat till dikt.
