Där skall han lefva opp på nytt
I evigt blida regioner
Hans ömma klagan bli förbytt
I segersång, i glädjetoner
Och rosor kring den salige
I oförgänglig skönhet le.
LXXIX.
NECKEN.
Quällens gullmoln fästet kransa.
Älfvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Necken
Gigan rör i silfverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga hvilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:
»Arma Gubbe! hvarför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva,
Skall Guds barn dock aldrig blifva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga.»