Ack! upp mot mig sig tusen vittnen häfva,
Och stjernorna mitt blod med hämndens blickar kräfva.
Se! fruktansvärdt på eterns hvalf de skimra,
Med skarpa svärd bevakande min stig,
Och dunkla stunder under molnen timra
Ett skyhögt kors i natten upp för mig.
Hvart skall jag fly? Ack! dödens kalk är bräddad,
Åt mig en iskall säng i jordens sköte bäddad.
Hör upp, o själ, att mot ditt öde strida.
Ej straffets kedjor du förgäfves bär.
Den minsta blomma skaptes för att lida.
Och dödens smärta lifvets vilkor är.
Ett gränslöst Tempel rymden är, der alla
Guds barn som offerlam vid tidens altar falla.
Så bäfva ej vid straffets vissa möte,
I marterskruden jublande dig kläd.
Det korn, som dött i jordens dunkla sköte
Står åter upp, en gyllne himmels-säd.
Blott smärtans djupa hemlighet dig renar.
Blott korset alla lif med himlarne förenar.
SUCKARNES MYSTÈR.
Suckar, suckar äro Elementet,
I hvars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Hvad glädde dina sinnen?