Uno von Troil (1746-1803)

UNO VON TROIL (1746–1803) prästvigdes 1773 och hans prästerliga bana blev osedvanligt rask och stadigt uppåtstigande. Redan 1786 utnämndes han till ärkebiskop. En del av bakgrunden till den snabba befordringsgången torde sökas i det faktum att Gustaf III gärna gav företräde åt adliga präster, samt att von Troil även visat stort intresse för upplysningens idéer vilka låg kungen varmt om hjärtat. Under åren efter examen i Uppsala hade von Troil företagit en längre resa i Europa och då bland annat satt sig i förbindelse med Rousseau, Diderot och d’Alembert. Von Troil besökte även Island, vilket han sedermera skildrade i det till flera språk översatta verket Bref rörande en resa till Island (1777). Han kom att stå Gustaf III nära under hela dennes liv, fanns vid konungens dödsbädd och höll också likpredikan över honom. Som ärkebiskop intresserade sig von Troil främst för fattigvård och undervisningsväsende. Han arbetade också ihärdigt med allmänkyrkliga frågor, framför allt med ny psalmbok och ny kyrkohandbok. 1793 utkom såväl hans Förslag till kyrkosånger för Svenska församlingen som Förslag till en ny kyrkohandbok, båda präglade av hans önskan att modernisera det kyrkliga språkbruket. För den hävdvunna liturgin hade han dock den största vördnad och tack vare honom fick denna förbli förhållandevis orörd i Svenska kyrkan även under upplysningens tidevarv. Han var även en sorgfällig forskare inom kyrkohistorien och utgav det gedigna verket Skrifter och handlingar till uplysning i svenska kyrko– och reformations–historien (5 band, 1790–91). Hans ”Själfbiografi och reseanteckningar” finns publicerade i den av Henrik Schück och Oscar Levertin utgivna Svenska memoarer och bref.