Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855)

PER DANIEL AMADEUS ATTERBOM (1790–1855) kom tidigt till litteraturen. Hösten 1805 börjar han sina studier i Uppsala; den stad som, under hans ledning, kommer att bli den svenska romantikens huvudort. Han läser filosofi för Benjamin Höijer och lär känna de tyska nyromantikerna, vilkas stämningsrika, klangfulla dikter kallar honom att göra revolution mot tidens, efter franskt mönster danade, akademiska poesi. Tillsammans med studiekamraterna Per Elgström, Samuel Hedborn och Vilhelm Fredrik Palmblad bildar Atterbom Auroraförbundet – med namn efter morgonrodnaden – och 1810 börjar man utge tidskriften Phosphoros - så kallad efter morgonstjärnan. Poesin ses, i tysk efterföljd, som idealisk, oändlig; världen som besjälad, som världspoem. En stor läsekrets når man med Poetisk kalender, som Atterbom ger ut 1812–1822. Fosforisterna får också sin egen salong hos Malla Silfverstolpe. Under åren 1817–19 reser Atterbom i Tyskland och Italien och möter flera av romantikens huvudgestaler samt lär känna Roms konst- och kulturvärld. Resan gör stort intryck på honom och han skriver mångtaliga resebrev, vilka ges ut efter hans död som Minnen från Tyskland och Italien (1859). Hemkommen till Sverige börjar han arbetet på sitt stora diktverk Lycksalighetens ö (2 band, 1824 och 1827), ett idédrama kallat sagospel i fem ”äventyr”, där skönhetens evighetsvärde överskrider det jordiska och upplyfter sig till religion. Atterboms sista stora verk blev vår litteraturhistorias första monumentalverk – Svenska siare och skalder (6 band, 1841–1855). Atterbom tecknar där kärleksfulla och personliga porträtt av de stora svenska författarna och filosoferna, bland dem Thorild, Swedenborg och Kellgren. Det har om Atterbom sagts att hela hans liv var litteratur. Ständigt skrivande, och med en tidvis smärtsam trängtan efter att förstå och begripa allt, står han idag fram som en av Sveriges stora diktarfurstar.