130. HAGSTUGAN , SPARSTA ÄGOR , LID SN , RÖNÖ HD . 97
marken mellan Runstenen , Hagstugan och Gunilstorpet många » gamla stenmärken > varit att skåda ( å en höjd
i närliggande Ånsta gärde voro mer än tjugu grafhögar , alla väl behållna ) , innan den upptogs till åker , då äfven
Runstenen blifvit störtad och varit i fara att alldeles krossas , bortföras samt blifva till vägfyllnad . Jag lät i
October månad sistlidet år , på Kongl . Antiqvitets-Akademiens bekostnad åter resa honom . » Det avslagna
stycket säger sig D y b e c k , Runa fol . II , s. 9 även år 1874 förgäves hava eftersökt .
Runstenen står norr om Sparsta Hagstugan i en för övrigt odlad sluttning mot en
däld från Kappstasjön till Sparsta . Närmast öster om och i jämnhöjd med runstenen
ligger Gunnilstorpet , varemot Hagstugan ligger högre , men båda torpen äro synliga på
kort avstånd .
Ämnet är gråsten . Höjden på mitten är 1,8 2 m , bredden vid foten över den kullriga ytan är 92 cm ; i
toppen , tangerande den övre slingan 62 cm . Slingans bredd är 62 cm .
Huvuddelen av inskriften står på stenens framsida , slutet på vänstra kanten , men i
sista delen av framsidans inskrift finns av runorna blott nedre delen strax under eller
över mitten i behåll och kantsidans motsvarande runor äro med det avslagna stycket all-
deles förlorade .
Om inskriftens slut yttrar Bugge Runverser s. 322: » Efter Sporene paa Dybecks Tegning formoder jeg til
Slutning omtrent folgende :
bat : u [ m ] : harmsh juk | ) hal kirhu o
pat um harms-hygÖ 3 st V
hall gerÖu d D 4
» detta gjorde de paa Stenen med sorgfuldt Sind » —
um udfyldende Partikel . hygÖ i samme Betydning som hugr , her Dativ , hal , hall af halln Sten » .
B u g g e s tilltalande tydning kan icke vara alldeles riktig , emedan den är grundad på
D y b e c k s läsning , som förbisett eller som bistav i h fattat den stav , som är närmast 70 h .
Icke heller stavarnas avstånd passar i allo . Kautsidans binderunor torde böra uppfattas som hala ,
ack . pl . hälla » stenar » , isl . hullr , got . hallus , som i fsv . förmodligen genom sammanblandning med hœl över-
gått till fem . hal , jfr urnord . nom . sing , halaft Stenstad , Bugge , Norges Indskr . med de œldre Runer , s. 177,
181. Av kantsidans kvistruna äro de tre ättstrecken t. v . fullt tydliga , t. h . finnas fyra svagare streck , det
översta något litet ovan mellersta ättstrecket , det tredje mitt emot det nedersta ; kvistrunan är alltså 3:2 0 och
torde böra fattas som adv . a » på » , nämligen » på graven » .
Att fullständiga slutet av framsidans ristning är ytterst vanskligt , då så stor del saknas av så många runor .
De tre första och sista runorna synes Bugge riktigt hava förmodat ; med avståndet mellan de övriga skulle följande
utfyllning vara förenlig :
um hon i uilugh » för hans skull i sorg » ; vœl — hughdh till fvn . vela » to wail » , vél n . » a wailing » , veill adj .
» ailing , diseased » .
Inskriften vore sålunda följande :
Slingan : fiuriR : kir | ) u : at : fa | jur : ku | iaii : tyrjj : trikela Innanför slingan : : at : tumara : miltan :
5
ur | ) a lik : mataR
60
10 15 20 25 30 85
60 65 70 75
sidan : haläkir | ju 0 ( kvistruna 3:4 . )
85
Hela inskriften är avfattad i fornyrdeslag , som kan således översättas :
FiüriR gœrdhu Fyra gjorde
at fadhur gödhan åt fadern , den gode ,
dyrdh drœngila dråpligt den heder
at Dömara efter Domare ,
13—232678.
45
Utanför vänstra slingan : kilman : | iat - um han i uilukp * Vänstra kant-
Ö 5
80
40
Södermanlands runinskrifter .
