Olof von Dalin (1708-1763)

OLOF VON DALIN (1708-1763) kom, blott tretton år gammal, till universitetet i Lund där han ägnade ett antal år åt humanistiska studier. Han bereddes därefter plats som informator hos kammarrådet Klas Rålamb; en anställning vilken samtidigt gav Dalin möjlighet att göra bekantskap med adel och ämbetsmän. Han kom sedermera att själv inneha flera högtstående ämbeten, bland vilka kan nämnas tjänsten som bibliotekarie vid Kungl. biblioteket, hans uppdrag som rikshistoriograf samt, inte minst, platsen som lärare för kronprins Gustav, vilken han tillträdde 1750. Dalins tidiga skaldeförsök, huvudsakligen tillfällesdikter, är till största delen försvunna. Hans första stora gärning som skribent blev veckobladet Then Swänska Argus, vilket han utgav anonymt från december 1732 och två år framåt. Formen för publikationen var ett ark på vilket en artikel stod tryckt; förmodligen författade Dalin själv alla veckoskriftens artiklar. Then Swänska Argus präglades av upplysningstidens tankar. Dalin gjorde flitigt bruk av utländska föregångare som exempelvis Tatler och Spectator, och La Fontaines fabler; allt dock omstöpt i svensk form. Dalin ville i allt värna det svenska; då inte minst det svenska språket vilket han ville befria från utländskt, främst tyskt och latinskt inflytande samt rena från tidens många franska låneord. Svenskan var, menade Dalin, det ideala språket: ”intet hårt som tyskan, intet hopplockat som engelskan, intet uppblåst som spanskan, intet vekligt som italienskan, intet obändigt som polskan, intet vilt som ryskan, intet bräkande som danskan”. I sin hållning till samtidens seder och bruk var Dalin orygglig moralist och ständig kritiker av det mondäna livet. Han ställer alltsomoftast vad han ser som den moderna tidens estetiska och moraliska förfall mot gamla tiders enkelhet, ärlighet och rättframhet. Som ett exempel härpå kan nämnas satiren ”April-wärk om wår härliga tid” (1737) där samtida uppkomlingars ytliga tillvaro kritiseras. Dalins främsta och mest kända verk torde vara allegorin Sagan om hästen (1740) där hästen Grålle och hans ryttare - Svea rikes konungar från Gustav Vasa till Karl XII - sinnebildar den svenska historien. Bland hans mer omfattande arbeten märks även Svenska Friheten (1742), ett slags lärodikt om frihetens ställning i Sverige, där den vid diktens tillkomst nyligen avlidna Ulrika Eleonora samtalar med Frihetens gudinna och moder Svea om vikten av nationell sammanhållning och trohet mot monarken. Mot slutet av sitt liv arbetade Dalin med den i upplysningens anda författade Svea rikes historia (3 band, 1747-1762), ett verk som förblev ofullbordat. Grannlagenhet, korrekthet och rationalitet var där, som i övrigt, hans rättesnören. Det litterära sällskapet Utile Dulci, stiftat 1766, helgades åt hans minne.