V.
Vi vandra upp och ned den gamla bokalléen.
Septemberglansen varm i gyllne rikedom
dess kronor lyser mildt, och ifrån gångens grindar
se vi för andra gång vårt mandelträd i blom.
Och bänken är där, fri från skugga står den midt i
det hvita ljuset, rundt omkring är trädens brus,
och våg på våg går sakta skridande förbi oss
och söfver in oss ljuft i sina rytmers sus.
Vi sitta lyssnande och slutna tätt tillsamman
och sjunka sakta ned i denna klangvågs svall
och väckas endast när i vindens paus och saktning
mot marken dämpadt slår den mogna fruktens fall.
*