Ola Hansson (1860-1925)

OLA HANSSON (1860–1925) var den fria versens och prosalyrikens pionjär inom den svenska litteraturen. I diktsamlingen Notturno (1885) var såväl versernas form som det djärva bildspråket nytt och, för somliga läsare, chockerande. Kritiken var oförstående och kallsinnig. Då Hanssons mest betydande prosaverk Sensitiva amorosa utkom (1887) möttes den av än hårdare kritik. Hans skildringar av själslivets dunkla krafter undfick mästrande och moraliserande kommentarer. Oförvägen återkom han året därpå med Parias, en samling noveller där kriminalitet och brottets psykologi står i fokus. Determinism och pessimism utgör grundtoner i de båda besläktade verken. Hansson var också en det skånska landskapets diktare, om än han, som levde större delen av sitt liv utomlands, främst tecknade det ur tanke och minne. I romanen Resan hem (1895) berättar han om sin ungdom och den smärtsamma oförmåga att finna sig till rätta i hembygden som ger till resultat en ständigt ouppfylld hemlängtan. Det skånska landskapet återkommer i hans under 1900-talets första år utgivna diktsamlingar, bland dem Dikter på vers och prosa (1901). Hansson hade nära, och bitvis stormiga, kontakter med flera av samtidens stora diktare – Strindberg, Levertin, Heidenstam. Han var också den som introducerade Nietzsche för en nordisk publik.