Axel Hägerström (1868-1939)

AXEL HÄGERSTRÖM (1868–1939) var, åren 1911–33, professor i praktisk filosofi i Uppsala. Avgörande för hans tänkande var den kantianska filosofin, men också samtidens samhällskritik, naturalistiska betraktelsesätt och Marx lära om ideologiernas kraft. Hägerström intresserade sig främst för kunskapsteori och moral– och rättsfilosofi. I sin installationsföreläsning – Om moraliska föreställningars sanning (1911) – gav han uttryck för sin så kallade ”värdenihilism” vars grundsten är uppfattningen att moraliska utsagor varken är sanna eller falska utan i själva verket endast uttrycker subjektiva attityder. Samma övertygelse kommer till uttryck i Hägerströms rättsfilosofiska studier – här kan nämnas Är gällande rätt uttryck för vilja (1916) samt Till frågan om den objektiva rättens begrepp (1917) – där rättsreglernas avhängighet av samhället diskuteras. Föreställningarna om en imperativ plikt är, menar Hägerström, missledande och ytterst grundade i vidskepelse och sedvänja. Hägerström ville göra rent hus med all metafysik och såg verkligheten som materialistiskt grundad; så exempelvis menade han att medvetandet var ännu en egenskap hos den kroppsliga organismen. Att anta en verklighet bortom det empiriskt fastställbara blev därvid inget annat än meningslösheter. Filosofins uppgift har han, i populärvetenskaplig form, presenterat i broschyren Om filosofiens betydelse för människan (1898).