Det är, säger Ehrensvärd, människans behof, som sätta
människan i rörelse. Sedan hon tillfredsställt sitt behof af
föda och af skydd – genom kläder och bostad – börjar
hon snart tänka på att tillfredsställa sina glada behof, de,
hvilka på ett eller annat sätt väckas genom skönhets-
sinnet. Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhets-
sinne. Ty hvarje människa har någon form af skönhets-
längtan, ehuru den hos de flästa ännu blott yttrar sig i
smaken for grannlåt att bära på sig eller att se omkring
sig. Men grannlåt – särskilt nutidens grannlåt – är
ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu
fabriksmässigt och vanligen af oäkta material, som härmar
något äkta. Och redan detta är i strid mot skönhetens
första villkor, det att den ej får innehålla någon flärd.
Flärd är saken ditåt, ett stort sken af saken, men ej saken själf.
Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin
brist genom ett onödigt behag eller genom en viss öfverdrift ...

Men, undra många, huru skall man kunna veta hvad
som är flärd eller äkta, hvad som är fult eller skönt?
Ehrensvärd svarar: Man ser det sköna i den mån, man själf
är väl danad och väl uppfostrad. Och denna uppfostran bör
gå ut på att finna hufvudlagen för den sak, om hvilken det
är frågan. Har man funnit den, utvecklar man lätt sin
förmåga att välja det vackra, eller med ett ord sin smak.