slutade med ropen; Pirre Horn och
Casper Herrlænius ska ha smörj!
– Tja – sade Casper – jag minns
när en bodisco, som var svartsjuk på mig
för en liten näspärla i Boivins handsk-
butik – hm, det var icke utan skäl för
resten – bussade den s. k. starka vin-
dragaren på mig. Det var i mörkret
bakom riddarhuset. Jag minns som i går
hvad han sa: jag skall måla dig röd och
hvit i Arsenalsfarstun, sa han, förban-
nade obelisk!
Casper Herrlænius reste sig i hela
sin längd för att förklara den sista tite-
laturen och såg i det lilla Österåshuset
af trä ut som en jätte i en leksaksbygg-
nad af papier maché.
– Men den gången tog vindragaren
fel på butelj och ögonlockligen singlade
jag honom som en af lilla mamsellens
trådvantar öfver ett plank.
Oncle Casper fortsatte att tala och
hans ord ryckte hela sällskapet med.
Det var som man samman på en stor
galeas en vårblid majkväll sakta seglade
in till Stockholm. Där låg Blockhus-
udden med sitt hvita hus, sina tullsno-
kar och den första hälsningsbägaren för