Ebba Lindqvist (1908-1995)

Ebba Lindqvist (1908–1995) växte upp i Grebbestad i Bohuslän. Hon utbildade sig till lärare i Uppsala och återvände därefter till västkusten och arbetade som svensklärare i Göteborg.

Hon debuterade 1931 med diktsamlingen Jord och liv, följd av Lava (1933), Liv (1934) och Lyrisk dagbok (1937). De kortfattade men vittfamnande titlarna säger mycket om innehållet: Lindqvists tidiga poesi behandlar stora ämnen i till synes allmänna ordalag, men det omutliga allvaret och den strama formen ger böckerna karaktär. Karin Boye, som recenserade Lava, skrev träffande om ”den våldsamma hetta, som pressat fram orden och som röjer sin närvaro även där den gömt sig bakom ett hölje av lågmäld stillhet.”

Formellt placerar sig Ebba Lindqvist mellan tradition och modernism. Hon utnyttjar sparsamt rim, har säker rytmkänsla men undviker alltför regelbundna mönster. Hennes dikter är osmyckade men omsorgsfullt utförda. De ligger närmare psalmen än visan – det går att tänka sig dem sjungna i ett litet fiskarkapell av skrovliga och uppriktiga röster. Kompositörer från Gösta Nystroem till Martin Bagge har också uppfattat sångbarheten i Lindqvists poesi.

I Fiskläge (1939) förankrade Ebba Lindqvist sina existentiella ämnen i den miljö som var hennes egen. Men det bohuslänska samhället som ”i verkligheten” hette Grebbestad är i boken en universell spelplats för yttre och inre dramer och ges inte något specifikt namn.

Ebba Lindqvist hade gift sig med direktör Ivar Galéen och var mor till två döttrar då familjen år 1939 flyttade till New York. Kriget närmade sig, och maken var jude. Åren i USA resulterade i två böcker, Manhattan (1943) och novellsamlingen Vägen till Jeriko (1946), hennes enda prosabok. I dem utnyttjar Lindqvist sin fina iakttagelse- och inlevelseförmåga. Hennes blick dras till de utstötta, till alkoholisterna på Bowery och de vilsna sjömännen. Sentimental blir hon aldrig, än mindre moraliserande.

Lindqvists empatiska människosyn framkommer tydligt i en dikt i samlingen Karavan från 1958. Makarna hade då återvänt från New York och efter några år i Sverige, då en son föddes, flyttat till Libanon. Det bibliska stoff som är så naturligt för Lindqvist får nu en vardagsgrund. Dikten heter ”Vi är främlingar” och anger på sitt diskreta sätt också sin författares position i världen:

”Vi är främlingar i detta land.
De enda som talar med oss
är tiggarna på gatan.
Deras ensamhet möter vår.
Deras övergivenhet
liknar vår egen.
I en liten tiggarflickas leende
fann jag vägen tillbaka,
då jag gått vilse
i tomheten.”

Ebba Lindqvist utgav sammanlagt fjorton diktsamlingar fram till 1966. Hon fick både Bellman- och Ferlinpriset fyra år senare för vad som måste sägas vara en väsentlig lyrisk insats, men hade då slutat publicera sig. Tidsenligt hade hennes djupt humana författarskap egentligen aldrig varit, hennes perspektiv var större än så. Hon dog vid 87 års ålder 1995. Att hennes poesi inte upphört att engagera visas av att hennes samlade dikter sedan 1997 utkommit i tre upplagor.