227
Aldrig hördes lärkan nånsin spela ,
För att turturdufvana qval fördela ,
Som i ro
Midt hland dödens pilar byggt sitt bo .
Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn !
Svarta kors och grafvar
Fördunkla templets topp i skyn :
Än på en planka , än på en marmorsten
Kringlor , hjul och glafvar
Bepryda våra fäders ben .
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
Att de gula löfven kring sig kaBta :
Minsta blad
Döljer i sitt skygd en hvilostad .
Templet det hvilar uppå en eaudig mo :
Inom gyldne galler
Förnäma skuggor samman bo .
Hjertat till rysning och örat till en barra ,
Ned från Jofur faller
Ett thonulönsbrak , vid klockors larm .
1 det djup cyclopen viggen svallar ,
Har han en gång störtat templets gaflar :
Nu dess prakt
Morgourodnans afbild sammanbragt .
Blunda och sucka , vrid dina händer hop :
Här står Bomans kista ,
Bland gråterskor med glas och stop .
Hon med mjölkbyttan , som snyftar bitterlig
Och vill liksom brista
1 tårars öfverflöd för dig ,
Hon är en enka till den tappre bussen ;
Men de andra äro , hela skjussen ,
Mångclskor
Hemma båd 1 på Söder och på Norr .
