—
340
-
Aftonen .
I^är Dagens Gud i Thetis blåa salar
Från gyllne charen gått att hvila njuta ,
Straxt mörknar polen , aftondimmor slnta ,
I däfna floret , höjder , fält och dalar .
Men lundens famn af ömma näktergalar
Melodiskt ljuder , lik en klagoluta ;
Med tusen blickar , som ur skyn sig gjuta ,
Om Herrans under stjernehvalfvet talar .
Så , när vår himmel glädjens sol förlåter ,
Försvinna färgen , bilderna och ljuset ,
På verldens tafla , för vårt skumma öga .
Blott minnet än i sångens lunder gråter ,
Och hoppets stjernor vinka oss ur gruset
Till andars Fader i det ethcrhöga .
Själens Längtan .
lj något mättar själens eldbegär
Af allt hvad tidens grymma magter skänka .
För hennes blickar andra kronor blänka ,
Ett annat mål bestämdt för henne är .
Hvad henne ljuft med känslor fylla plär ,
X milda glädjedrömmar licnne sänka ,
Ett jordinkt sinne mägtar det ej tänka ,
Ett dödligt öga det ej skåda lär .
Ett vilddjurshem är denna verld , en öcken —
Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick
Högt öfver vintergatans ljusa töcken .