på autentiska berättelser från människor hon velat ”vara språkrör åt”.
Samma vilja att rädda människor och levnadsförhållanden från glömskan
präglar alla dessa författarskap, men den kulturhistoriska ambitionen
är särskilt tydlig hos Ingrid Andersson. I Två berättelser,
1975, berättar hon om människor som levde i sydöstra Norrland, när
hennes föräldrar var unga. I Barnet, 1979, skildrar hon sin
egen uppväxt ”bland timmerflottare på Lövudden”, som det står i
undertiteln. Det är berättelsen om en redan svunnen kultur, där
kvinnorna står för de socialiserande krafterna, men männen framstår
som de mest kraftfulla och fascinerande.

Kvinnorna bär i såväl Ingrid Anderssons som i de övriga av dessa
författares romaner kvinnokulturen både som ett värde och som en
hämsko. I sina sex romaner om Stormskärs Maja från Åland beskriver
Anni Blomqvist ingående den kulturtradition Maja är bärare av. Den
rymmer både slit och överlevnadsstrategier. Majas arbete är hårt men
också skapande och vid vävstolen kan hon också drömma om skönhet. Maja
älskar sin Janne, men hon måste underordna sig honom. ”Prästen säger
att Maja är skapad för Jannes skull och inte Janne för henne”, skriver
Anni Blomqvist och visar hur religionen används för att hålla
kvinnorna nere. Men hon visar också hur det ömsesidiga beroendet
mellan man och kvinna – de kan inte klara sig utan varandras arbete –
också skapar en kärleksfull gemenskap.