lägger om sin produktion till modern svinavel. Därmed blir gården
Anne Marie Løns rationali-
tetskritik fortsätter i Den sorte
liste, 1988, som handlar om
ett lantbruk i yttersta nöd,
men dock med överlevnads-
chanser. Hotet mot familjen,
som lever med snarare än av
gården, grödan och djuren,
kommer utifrån, från ränte-
och EG-problem, men de kol-
liderar med de inre konflikter
om värderingar och moral,
om människosyn och synen
på ödet. I slutet övertar
myten och ödet berättelsen
och blir till det övergripande
sammanhang som gör livet på
gården meningsfullt bortom
de ekonomiska och politiska
problemen.
tetskritik fortsätter i Den sorte
liste, 1988, som handlar om
ett lantbruk i yttersta nöd,
men dock med överlevnads-
chanser. Hotet mot familjen,
som lever med snarare än av
gården, grödan och djuren,
kommer utifrån, från ränte-
och EG-problem, men de kol-
liderar med de inre konflikter
om värderingar och moral,
om människosyn och synen
på ödet. I slutet övertar
myten och ödet berättelsen
och blir till det övergripande
sammanhang som gör livet på
gården meningsfullt bortom
de ekonomiska och politiska
problemen.
fabrik, livssammanhangen går förlorade, och när vinsten uteblir ger
mannen upp och slutar med utfordringen. Men i landsortens rum, med
rötter i historien, fostras också människor, hjältinnor, som kan välja
och bära sitt öde. Det gäller inte minst den starka hjältinnan Thyra
som i Traktørstedet, 1984, och Café Danmark, 1986,
arbetar och lever sig igenom de sista krigsåren genom att utspisa en
grupp flygplatsarbetare som indirekt arbetar för tyskarna. Thyra blir
en övergripande bild av sammanhang och öde. Som änka med fyra barn
arbetar hon ihop ett liv som ytterligare berikas av
kärleksförhållandet till en yngre man som har med sig ytterligare två
barn till boet. Hon föder så att säga ett tjugotal män och barn som
hon älskar, och hon trotsar omgivningens misstro. Utopiskt förmår hon
förena självständigheten, moderligheten i storformat och
sexualiteten.
En mening bortom stadens fragmenterade och varufixerade liv
finner Anne Marie Løn också i den särskilda kulturform som levs i
cirkuslivet. Det store nummer, 1992, berättar om en tillvaro
där arbete och privatliv glider ihop och där storfamiljen är det
fundamentala bindemedlet för den trapetsgrupp vi följer. I
storfamiljen har man sitt berättigande även om man är barn, skadad,
gravid eller för gammal för manegen: i småttingarna och i de växande
magarna ligger framtidens artister, de gamla tar hand om de
reproduktiva och administrativa uppgifterna. Storfamiljen bryter också
med kärnfamiljens slutna kretslopp genom att kunna införliva barn som
biologiskt sett inte är en del av familjen. Kort sagt blir truppen en
vacker bild av ett idealsamhälle, som bryter stadsmodernitetens
förstörelse av gemenskapen och arbetsglädjen. I denna utopi placerar
Anne Marie Løn nu en konflikt som har sitt ursprung i just samma
familjeform, dess matriarkat och dess gränser: en dotter lockas av den
moderna friheten att välja sin älskade och vill ha inflytande på sitt
arbete. Innan mor-dotterkonflikten tillspetsas låter Anne Marie Løn
den lösas genom att framställa dotterns beslut att stanna i gruppen
som ett fritt och autonomt val. Och därigenom löser Anne Marie Løn
också konflikten mellan traditionens bindningar och modernitetens
löften om individuell karriär, den vittrar bort. Modersgestalten får
stå oantastad som garanten för kontinuitet och sammanhang,
moderniteten, som Vera lämnade, får inte tränga sig på igen som ett
allvarligt menat alternativ.
finner Anne Marie Løn också i den särskilda kulturform som levs i
cirkuslivet. Det store nummer, 1992, berättar om en tillvaro
där arbete och privatliv glider ihop och där storfamiljen är det
fundamentala bindemedlet för den trapetsgrupp vi följer. I
storfamiljen har man sitt berättigande även om man är barn, skadad,
gravid eller för gammal för manegen: i småttingarna och i de växande
magarna ligger framtidens artister, de gamla tar hand om de
reproduktiva och administrativa uppgifterna. Storfamiljen bryter också
I Sent bryllup (radioföljetong),
1990, inkarnerar hjältinnan,
den åttiofyraåriga Edith Tøn-
nesen, den särskilda bland-
ning av autonomi och moder-
lighet som blir den bärande
kraften i Anne Marie Løns
universum. Efter ett olyckligt
fall i skogen ligger hon i sex
dagar och erinrar sig ett liv
som pekar mot en universell
och mytisk betydelse. Motsätt-
ningen mellan land och stad,
mellan moderskap och karri-
är, försvinner i utrymmet mel-
lan skogen och ödet.
1990, inkarnerar hjältinnan,
den åttiofyraåriga Edith Tøn-
nesen, den särskilda bland-
ning av autonomi och moder-
lighet som blir den bärande
kraften i Anne Marie Løns
universum. Efter ett olyckligt
fall i skogen ligger hon i sex
dagar och erinrar sig ett liv
som pekar mot en universell
och mytisk betydelse. Motsätt-
ningen mellan land och stad,
mellan moderskap och karri-
är, försvinner i utrymmet mel-
lan skogen och ödet.
med kärnfamiljens slutna kretslopp genom att kunna införliva barn som
biologiskt sett inte är en del av familjen. Kort sagt blir truppen en
vacker bild av ett idealsamhälle, som bryter stadsmodernitetens
förstörelse av gemenskapen och arbetsglädjen. I denna utopi placerar
Anne Marie Løn nu en konflikt som har sitt ursprung i just samma
familjeform, dess matriarkat och dess gränser: en dotter lockas av den
moderna friheten att välja sin älskade och vill ha inflytande på sitt
arbete. Innan mor-dotterkonflikten tillspetsas låter Anne Marie Løn
den lösas genom att framställa dotterns beslut att stanna i gruppen
som ett fritt och autonomt val. Och därigenom löser Anne Marie Løn
också konflikten mellan traditionens bindningar och modernitetens
löften om individuell karriär, den vittrar bort. Modersgestalten får
stå oantastad som garanten för kontinuitet och sammanhang,
moderniteten, som Vera lämnade, får inte tränga sig på igen som ett
allvarligt menat alternativ.