DET SKÖNAS FÖRVANDLINGAR är inte endast titeln på den avslutande essän i Hans Ruins nya bok. Temat är genomgående för en väsentlig del av boken och spelar över ett stort fält av det estetiska livet. Det är ingen stillastående värld vi här förs in i, ingen kristallvärld av oföränderliga begrepp, intet mer eller mindre slutet område för några skönandar, utan en värld som speglar livet självt i dess olika aspekter. Vad här visas är hur området för det estetiska livet oavbrutet breddats och hur denna breddning ofta åtföljt eller rent av påverkat den sociala utvecklingen. Gamla innehåll har utstötts och nya iklätt sig nya skrudar. På denna förvandlingarnas väg har Hans Ruin markerat ett antal stationer, ända fram till den häftiga brytningen mellan olika lyriska stilideal i vår egen tid och diskussionsstormen kring den sk. skrotkonsten, med dess ur ”gamla maskinclowner” utgående säregna patetik.

Och ändå är det inte bara om det som förvandlats boken handlar. Den handlar också om det som i all förvandling förblivit oförvandlat — om en kärna av likartade mänskliga reaktionssätt under växlande tidsbestämda formspråk. Också om några ständigt aktuella problem, såsom konstnärens tvetydiga situation mellan avstånd och närhet, motsatsen mellan poetisk vision och verklighet, och den eviga frågan om orden förmår fånga allt som diktaren tycker föresvävar honom.

Själv betecknar Hans Ruin, med tanke på att en del av problemen sysselsatt honom under en stor del av hans liv, sin bok som en sorts Summa, hans personliga ”estetiska summa”.